onsdag 19 oktober 2016

Review: Himmelstrand

Himmelstrand

My rating: 2 of 5 stars

Jag är väldigt underväldigad. Konceptet är bra (väldigt Stephen King dock ... men det är inte en dålig grej) och den börjar rätt lovande, men sen ... idk. Genom hela boken blandade jag ihop de manliga karaktärerna, Stefan med Peter och Olof och Lennart med varandra.

Det är ett problem jag hade med boken: karaktärerna. Jag tyckte inte de var välutvecklad och intressanta som många andra, jag tyckte de var ytliga och stereotypa. Typ "hmm, vad är barn? JA just det, de är små människor som gillar Star Wars och inte kan stava, ah men dåså, allt den här ungen gör kommer relatera till Star Wars och det faktum att han inte kan uttala någonting." "Bönder ... ja, men det är ju en hel personlighet bara det, de kommer relatera allt till sånt som händer på bondgården". Ingen hade en egen röst och jag blandade ihop alla hela tiden.

Dessutom kändes de typ som samma personer jag redan läst om i Lilla Stjärna. Donald och Majvar var ju typ exakt som paret som hittade Terese. Jag menar, kan två personer som varit gifta en lång tid ha någon annan typ av förhållande förutom en som är abusive där kvinnna är lite korkad och undergiven? Jag gillade var Majvor slutade boken, men näe.

Mitt andra problem: språket. Det är inte riktigt pretentiöst, men det känns otroligt tillgjort. Som om Ajvide Lindqvist skriver på det sättet för att han tror att man ska skriva så. Han använder ordet "ty" alldeles för ofta för någonting skrivet det här århundrandet. Jag menar, när Åke Ohlmarks hade med det i sin översättning av Sagan om Ringen var det väl lite motiverat, men knappast i den här boken och det fick mig att cringea varje gång jag såg det (för att inte tala om alla gånger ordet "hjässa" används. Det är tamigfan mitt nya hatord och det är med HELA tiden!!).

Handlingen hade sina moments, det får jag erkänna, och hade jag gillat karaktärerna eller språket mer hade jag nog älskat boken, men som den är ... nej. Framför allt inte eftersom man inte får några förklaringar mot slutet, för även om sånt kommer förklaras i en senare boken kommer jag nog aldrig läsa någonting mer av författaren.

Åh, och det jävla hundperspektivet? Cringe cringe cringe.


True story.

Inga kommentarer: