söndag 31 maj 2015

Self-care Sunday

För några veckor sen ... typ i april, när det var jättesynd om mig och jag var sjuk så tänkte jag att jag förtjänade fan att ta ett långt varmt bad. Det mår man alltid bättre av. Veckan därpå var jag fortfarande sjuk så jag förtjänade ett bad igen, tänkte jag, med body scrub och body butter och grejer efteråt så man känner sig riktigt nice. Veckan efter det var jag inte sjuk, men då hade jag redan insett hur jävla nice det var att ta ett långt bad på söndagarna, så sedan dess har Self-care Sunday varit min grej.

Visserligen börjar det närma sig sommar och varma bad känns mer som en höst- eller vinteraktivitet, men vafan, jag måste ju få njuta av det faktum att jag har ett badkar, eller hur? Jag vet inte varför det är så jävla nice att ligga och marinera sig i varmt vatten (gärna med väldoftade bubblor) i en timme med en god bok eller en massa tidningar, men det ÄR fan det.

Lägg till lite hudvård på det (jag har till och med börja göra ansiktsmasker!!! Av grejer jag har hemma, dvs honung, kanel och lite citronextrakt) och så känner man sig som en klump av välbehag efteråt. Det är fan gött.

Idag passar jag även på att färga håret, för jag känner att jag vill vara snygg på Ninja-uttagningen nästa lördag och jag har så galet mycket att göra den kommande veckan att jag inte hinner göra det någon annan dag. Jag har grejer att göra varenda kväll, utom fredag och söndag, och för en introvert person som mig är det alldeles för många social engagements. Men, men, jag ska nog överleva.

Precis som jag överlevt att blogga varje dag i maj! Jävlar vad bra jag är. Kommer nog inte fortsätta på det här spåret, men jag tror mitt nya mål är att iaf skriva ett vanligt inlägg mellan bokrecensionerna. Då blir det nog lite mer liv här.

True story.

lördag 30 maj 2015

Dino-Doris

Idag guidade jag som Dino-Doris för första gången, vilket var kul, men, eh, läskigt. Har aldrig kört några dramatiserade visningar förr och är inte en särskilt bra skådis, så det kändes som att det kunde gått asdåligt. Man tänker att en publik full med barn borde vara lättroad, men barn kan fan vara de största kritikerna! Idag fick jag t ex höra "det är klart jag vet vad ett fossil är, jag går i femman", "varför ska vi stå här och lyssna på sånt vi redan vet?" eller "det här ju som att vara i skolan ...".

Men, trots de kommentarerna tror jag de flesta barnen hade roligt! Efteråt delade jag ut utskrivna lappar med dinosauriebilder och stämplade dem med en stämpel och typ ALLA ville ha. Till och med de lite äldre barnen i grupperna, vilket var fint.

Det regnar ju som ni kanske märkt idag, vilket betyder att museet är FULLT av folk. Det gjorde att jag hade ENORMA grupper, på typ 40+. Det är svårt att göra sig hörd och ännu svårare att röra sig (vilket är en rätt stor del av den dramatiserade visningen), men det löste sig rätt bra. Det jobbigaste var när en JÄTTESÖT liten tjej tog tag i min hand när jag just började närma mig en del av visningen där jag behövde plocka upp några props. Man vill ju inte vara den elaka guiden som inte ville hålla nåns hand liksom.

Efter att jag kört mina tre guidningar kom Vanda med en utländsk vän dit så jag körde en privat visning för bara dem på engelska. Då behövde jag inte dramatisera så mycket utan gick bara runt på utställningen och berättade allt jag kunde ... vilket var rätt mycket. Men det var trevligt.


Här är en fin selfie jag tog som Dino-Doris. Hon har med sig både ryggsäck och resväska, och har bland annat med sig en riktig dinosaurietand. Det tycker iaf jag är det coolaste, även om jag inte tror att alla barn förstod hur häftigt det är med en RIKTIG tand.

True story.

fredag 29 maj 2015

Jurassic snark


Nej, men såhär kan jag inte bara hålla på. Måste ju skriva något intressant. Ehh ... okej. Här kommer en bild på Sue, det bästa t-rex-skelett man någonsin hittat:

Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/
Sue hittades 1990 av Sue Hendrickson, som obviously fått ge namn åt fyndet. 80% av Sue's skelett hittades, vilket är det mesta av en t-rex som hittats och därför är det amazing. Sue är dessutom den äldsta t-rex man hittat: hon var tjugoåtta år gammal när hon dog och led av ett flertal sjukdomar, bland annat ledgångsreumatism.

Egentligen vet man inte vilket kön Sue har, men man brukar säga hon i alla fall. För ni vet ...


Nej, okej, nu har jag procrastrinateat att öva in den nya guidningen i typ den timme, det räcker nu. En gång till, sen sitter det.

True story.

torsdag 28 maj 2015

Tröttttttt

Oj, glömde nästan bort att blogga idag pga helt slut. Kan ju för fan inte misslyckas nu när maj snart är slut!

Det har iaf varit en nice dag. Chriss är i Stockholm över dagen så hon kom över direkt på morgonen och så brunchade vi på min balkong. Fett värt. Sen hade vi långa diskussioner om Kingdom Hearts och Sasuke. Också värt.

Efter det var jag på möte på Naturhistoriska och fick gå igenom den nya dinosaurieguidningen, den så kallade Dino-Doris. Istället för att bara guida är det en dramatiserad visning där man spelar den dinosaurie-tokiga Doris var högsta dröm är att bli dinosaurieforskare. Kan relatera mycket till Doris.

Det är iofs allt jag gjort idag, men ändå är jag så trött att jag knappt orkar blogga? Herregud. Antar att exjobbet tagit mer energi än det borde. Och nästa vecka har jag så mycket att göra att jag nog kommer behöva gå i koma veckan därpå för att hämta mig. Oh well. Det blir nog spännande. I efterhand.

Nu ska jag glo på Incredible Hulk och käka chips! För jag är vuxen.

True story.

onsdag 27 maj 2015

Master of the universe

...eller okej, det kanske är att ta i, men idag HAR jag skrivit klart och skickat in det första utkastet till min masteruppsats. Kan inte fatta att den här dagen är här faktiskt. Jag gick ju för fan ut biogeo i förrgår!? Men nej, snart är jag helt klar med uni och det är så skönt och så läskigt.
 
Ifall nu någon som inte tagit sin masterexamen läser det här och tänker att jag numera är en mkt seriös människa, kan jag iaf bjuda på följande citat ur min uppsats bara för att bevisa att man inte behöver vara helt och hållet seriös bara för att man skriver om ett allvarligt ämne ...



Detta är helt sant: i biogeo lärde vi oss att det bästa sättet att testa jordarter var genom att äta jord. Fast jag vägrade konsekvent.


"Power poles Georg". Referera till halvt utdöda memes = alltid roligt.


Jag har typ bara med den här referensen, och diskussionen som jag använt den i, för att jag älskar bloggnamnet Stats with cats. Är fortfarande lite sur för att Mr Kufs skrivit ut sitt namn på bloggen, för annars hade jag kunnat ha "Stats with cats, 2010" som löpande text i uppsatsen OCH VAD HADE VARIT BÄTTRE ÄN DET? Inget. Men den finns iaf i referenslistan.
 
Ja herregud. Nu ska jag fira resten av veckan sen ska jag börja fila på min redovisning och översätta uppsatsen till svenska för att Mälarenergi nöjda. Hej och hå.

True story.

tisdag 26 maj 2015

Jobbsök

Jag vet att låten har några år på nacken (det vill säga när den kom stämde textraden om att gå ut gymnasiet in perfekt), men så fort jag sätter mig och söker jobb måste jag ha den här på i bakgrunden, annars går det inte:



Har dock inte funkat så bra hittills eftersom jag inte fått något jobb. Men, men!

True story.

måndag 25 maj 2015

Review: The Undrowned Child

The Undrowned Child (The Undrowned Child, #1)The Undrowned Child by Michelle Lovric
My rating: 5 of 5 stars

So I picked this book up because I hoped it would have mermaids and yes, it totally did have mermaids in, but that was not all! It had everything: mermaids that swore like sailors, evil seagulls, ghost both evil and nice, cats of all sizes with WINGS, statues coming to life, werewolves, darkelves, a great evil returning from beyond the grave, sharks ... basically it had so many magical creatures I lost count and it was amazing.

Venice is in trouble, and Teadora is the only one who can save it from turning into a swamp and having everyone dying. With the help of a magical book (YES, magical book!) and her snobbish but brave friend Renzo she sets out to stop a great evil ... by cursing at it.

I love long children's fantasy books. They have all the twists and turns and magic of any good fantasy book, but you don't have to deal with the dark and edgy topics of rape and shit that adults feel they need to include to have a good time. It's just fanastical story WITH MERMAIDS WHO SPEAKS LIKE PIRATES. I mean I can't stress that part enough.

Loved it. I really did.

View all my reviews

True story.

söndag 24 maj 2015

En smakebit på søndag: The Undrowned Child

För att ta sig igenom den här blogga varje dag-grejen är det fan bra att ha olika utmaningar man kan haka på, och förra veckan hörde jag talas om en norsk utmaning via Chriss.

Bildkälla: http://gronneskoger.blogspot.se/2015/05/gratulerer-sverige-en-smakebit-pa-sndag.html
Man ska alltså posta ett citat ur boken man läser för tillfället, och eftersom jag gärna fotar delar i böcker jag fastnar för och lägger ut på Twitter är det här en perfekt utmaning för mig. Just nu läser jag The Undrowned Child av Michelle Lovric, som jag plockade upp därför att det var en sjöjungfru på framsidan, med förhoppningen om att riktiga sjöjungfrur skulle dyka upp.

Här får ni ett citat som jag gillade ur boken:

'It has a tendency to fly out of people's hand,' he said. 
She looked at him closely - or rather, just above his head as he spoke. For Teo had a very unusual gift. When people spoke, she saw their words actually written in the air above them. Also the manner of their speaking: some with the curt efficiency of typewriting machines, some like laborious handwriting, others with flourishes and heavy under-linings. The old bookseller spoke like a scroll of parchment runrolling, each word beautifully distinct and old-fashioned.
Trams berättade att det här är en förmåga som en del människor verkligen har, och jag tror inte att Teos förmåga ska vara magisk. Utöver det har hon fotografisk minne och kan läsa uppochner, så jag tror inte det är något magiskt över det ... men storyn i övrigt är magisk.


Här får ni för övrigt ett bonuscitat. Jag tror vi alla kan relatera till Teo här.

True story.

P.S. Fuck yeah EUROVISION. D.S.

lördag 23 maj 2015

Sluta snacka skit om dig själv

Har påbörjat redigeringen av NaNo 2014. Håller just nu på att läsa igenom den och fixa lite småsaker, men eftersom jag brainstormade lite och totalt ändrade vilken sorts monster jag ville att skurken skulle vara kommer jag behöva skriva om större delar längre fram. Men jag tror att mitt nya monster är mycket bättre: även om jag är väldigt nöjd med storyn har jag stört mig på hur jävla amerikansk den är. Den var full av vampyrer, varulvar och häxor med elementmagi, och det känns så himla Buffy vs Engelsfors som det kan bli. Speciellt som jag hatar vampyrer.

Sååå ... jag planerar att byta ut dem mot varelser ur den svenska folktron istället. Det jobbigaste var att komma på något utöver vampyrer, för även om man kan hitta skitmånga varelser som smyger runt på nätterna och dödar folk, är det VÄLDIGT få förutom vampyrer som verkar förvandla sina offer till nya monster efteråt. Men, man måste ju ta sig vissa kreativa friheter, så jag tror att jag kan lösa det här.

Det som fascinerar mig mest är hur välskriven storyn varit hittills? JAg har läst ungefär en fjärdedel (dvs runt 20k ord), och ... det har inte alls varit några formuleringar som fått mig att vilja dra en gammal filt över huvudet. Visst finns det massa saker som jag måste fixa: den skrevs under NaNo så det finns en hel del meningar som clearly övergivits halvvägs för någonting bättre, och ordet "sedan" används ungefär femhundra gånger för mycket på varje sida ... men generellt är det faktiskt helt okej? Det är ingenting av de femtio sidorna som jag tycker kräver en rejäl omskrivning, utan mest lite finjusteringar här och där.

Jag är helt amazed. Alla andra första utkast jag gjort har varit så dåliga att jag typ skämts ögonen ur mig, men inte det här. Jag vet att storyn kommer spåra lite längre fram, men jag tror att jag redan vet hur jag ska fixa det, så jag oroar mig inte. Jag är bara väldigt nöjd över att se att jag faktiskt kan skriva, oavsett vad jag brukar säga här på bloggen när jag diskuterar mitt skrivande.

Jaja, man ska väl inte ropa hej innan man läst klart storyn, men vafan, ibland får man vara glad för det lilla. Femtio bra sidor är bättre än inga bra sidor.

True story.

fredag 22 maj 2015

Review: Scarlett Fever

Scarlett Fever (Scarlett, #2)Scarlett Fever by Maureen Johnson
My rating: 4 of 5 stars

I had no idea this was the second book in a series: nothing on it tells you that. Unless you go read the "previous work by the author"-section and notice that there's another book with "Scarlett" in the name, but that's the only hint.

Oh, well, just as well. I would probably not have picked it up had I known that: now I just saw an author name that I recognized but had never read, and figured it was time to give her a chance. It works well as a stand-alone, and I might pick up the first book if it ever comes my way.

I did like Scarlett, and I found the book to be mostly believable and interesting. But by the end I felt like it kinda became a bit too much, with BOTH the brother and sister plotlines. It works, but it still felt like it's a bit much happening to one family, you know?

Most of the things from the first book is explained or not relevant for it to be bothersome, but the brother's intense hatred of his sisters' love interestes kinda bugged me. Maybe he did have a reason from the first book, but it just seemed like he didn't like them because you're never supposed to like the guy who is dating your sister.

But very enjoyable and I found myself wishing I could back to reading it while I was doing other stuff, which is always a good sign. Will probably read more things by Johnson.

View all my reviews

True story.

torsdag 21 maj 2015

Tredje gången gillt

Igår var det dags för förlagsutskick igen. Det var det tredje stora utskicket jag gjort, som jag skjutit på ganska länge av oklar anledning. Jag hade mest förlag som ville ha via post kvar och det är så jävla jobbigt att åka hem till mamma och pappa att skriva ut, så jag lät det bero. Men sen hittade jag lite nya förlag som accepterar via e-post, så dit åkte manuset iväg igår.

Jag passade också på att läsa igenom det igen och göra lite småjusteringar. De gick mest ut på att ta bort onödiga stycken: oftast tycker jag att jag skriver komplicerade och långa beskrivningar av karaktärernas känslor, som blir mycket bättre när jag raderar dem och bara låter deras handling tala för sig själv. Genom att ta bort sånt blev manuset 3000 ord kortare. 3000 ord bättre, skulle jag vilja påstå.


Stephen King (som gett upphov till bildens citat) skulle vara så stolt. Okej, 3k från 116 är 2,5% men vafan, det är fortfarande bättre. Och det är inte direkt andra utkastet heller.

Jaja! Nu vet jag vad jag ska vänta på hela sommaren. Good fucking times. Äh, det är roligt! Blir det inte det här manuset så blir det väl nästa, liksom. Alla kan ju inte bli utgivna på första försöket som Chriss. ;)

True story.

onsdag 20 maj 2015

Review: My Heart and Other Black Holes

My Heart and Other Black HolesMy Heart and Other Black Holes by Jasmine Warga
My rating: 4 of 5 stars

Aysel (rhymes with Gazelle) wants to die, and finds a suicide partner in Roman. They both have their reasons to die, but as their decided dates draws nearer, it's harder and harder to remember those reasons.

At first I couldn't really buy that Aysel was depressed, because, idk, it didn't really seem like it, but then again I guess that's kinda the point? Depression doesn't really make sense and you can't always tell when someone has it. And it wasn't grief-fueled, in the same way that Roman's wish to die is, so she's very much not wearing her emotions on her sleeve.

But it was good. I thought the pacing was nice and the story were handled in the best way it could, given the subject. I'm not sure I would recommend it to anyone who finds suicides the least bit triggering, but to anyone else I would definitely consider it a worthwhile read. It ends with hope, and that's how I prefer it.

View all my reviews

True story.

tisdag 19 maj 2015

Top Ten Tuesday: 10 female-led books without rape

Jag har inte sett senaste Game of Thrones, men jag har läst vad som händer och alltså ... nej. Snälla. Sluta ha med våldtäkt för att det är fucking edgy. Det känns extra segt efter att ha sett Mad Max (BÄST EVER), Spy (också AMAZING, skrattade så jag grät) samt Taylor Swift senaste video för Bad Blood. Känner att jag har feministiska filmer och bra kvinnlig representation att luta mig tillbaka på, och ska nog undvika Game of Thrones ett tag till.

Källa: http://www.brokeandbookish.com/p/top-ten-tuesday-other-features.html

Det är iaf Top Ten Tuesday idag, och det råkar vara en freebie, dvs man får välja vad man vill, så här får ni tio asnice böcker med kvinnliga huvudpersoner som inte använder sig av våldtäkt för att chocka folk och skapa kvinnliga karaktärer:
  1. Sabriel, Lirael och Abhorsen av Garth Nix
    Det finns en fjärde bok här, men jag har inte läst den här. Här möter vi iaf två kick-ass hjältinnor, Sabriel och Lirael, som är nekromantiker och går in i dödsriket med hjälp av bjällror för att slåss mot ondingar. Utspelar sig i en värld som är dels vårt typ 30-tal, men med en parallell fantasyvärld bortom muren full av magi.

  2. Engelsfors-trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren
    Det händer mycket skit i de här böckerna om ett gäng häxor i en stad i Bergslagen, men jag kan inte minnas att våldtäkt är en av dem sakerna. Behöver jag ens tipsa om de här böckerna? Hur kan du inte ha läst dem än???

  3. The Lunar Chronicles av Marissa Meyer
    Klassiska sagor som Askungen, Rapunzel och Rödluvan får ett nytt liv i en steampunkvärld full av magiska varelser som bor på månen och androider på jorden. Började inte superstarkt med Cinder, men blev bättre och bättre och jag ser VERKLIGEN fram emot Winter senare i år.

  4. Fangirl av Rainbow Rowell
    Kath älskar Simon Snow-böckerna och vi får följa med henne när hon börjar på college, flyttar hemifrån och försöker klara sig utan sin tvillingsyster. Alla som läst Harry Potter bör kunna relatera till den här boken, speciellt biten på slutet när den sista Simon Snow-boken släpps. Den fick mig nästan att börja grina på tunnelbanan.

  5. Fly by night av Frances Hardinge
    En av mina favoritböcker. Den och uppföljaren är visserligen för barn, men det är det som är så nice. De är inte skrivna på ett fördummande sätt, utan har komplicerade plotlines och färgstarka karaktärer, men de är aldrig för grova. Mosca Mye och hennes mordiska gås Saracene är en kick-ass karaktär som jag avgudar lite för mycket med tanke på min ålder.

  6. Kaninhjärta och Fågelbarn av Christin Ljungkvist
    Kortfattat är Kaninhjärta om två synska tvillingar och Fågelbarn fokuserar på en av karaktärerna från Kaninhjärta. Tredje boken, Rävsång, är också nice men har en snubbe i huvudrollen så den får inte vara med. De är läskiga och asbra.

  7. Drakväktaren av Carol Wilkinson
    Ännu en fantasyserie riktad till barn. Den här handlar om Ping, en kinesisk slav som en dag flyr tillsammans med en drake och blir drakväktare. Hon har en tam råtta som sin bästa vän och jag tror att hon och Mosca Mye skulle regera världen tillsammans om de träffades.

  8. Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
    Handlar om AIDS, familjerelationer och homosexualitet på 80-talet typ. Huvudpersonerns morbror dör av AIDS och hon formar ett awkward förhållande med hans pojkvän som resten av familjen inte ens låtsas som.

  9. Legend-serien av Marie Lu
    Har nyligen recenserat serien på bloggen, så ni kan klicka er tillbaka och läsa mina reviews. En klassisk YA dystopian-serie, men en som jag tycker var bättre än genomsnittet och som definitivt är läsvärd av alla som gillar genren.

  10. Typ vad som helst av Meg Cabot
    Det är aldrig våldtäkt med, det är alltid kvinnliga karaktärer, och Meg Cabot har fanimig skrivit böcker i varenda genre man någonsin kan önska läsa. Perfekt, med andra ord.
And we're done! Nu blir det skitawkward om jag har lagt till någon bok som faktiskt har med våldtäkt här och jag bara glömt det, men OM det är med är det iaf ingenting som är graphic och används bara för att chocka oss. Jag tror fan att tw: rape ska bli en ny kategori på goodreads för mig, för jag är så jävla trött på det här nu.

True story.

måndag 18 maj 2015

Review: Den skarpa eggen

Den skarpa eggen (Den mörka materian #2)Den skarpa eggen by Philip Pullman
My rating: 5 of 5 stars

At first I thought I wouldn't like this as much as the first book. It was just a bit too much with the alternative universes and freaking Will taking over as a POV character at times (I liked Lyra a lot less from his perspective ... at least at first!), but somehow it all worked really well. And I enjoyed that we got to see other people take the narrative, such as the witches and Lee Scoresby. It was all very nicely tied together.

Until, like, the last five pages? Man, those were not good. Things happened very quickly and almost comically (despite being foreshaded throughout the book), metaphors more of less came to life (that whole taking his father's coat-thing... is that even how the idiom goes in English???), and the Christian themes became insanely real. No thanks, that's not ym thing at all.

But we'll see. The book was good, and I wasn't sold on the ending of the last book either, so maybe the third one will be better. I just need to collect more points on certain websites so I can order the next book. It'll probably be a few weeks until I get to read the end: very frustrating!

And yes I cried when a certain character died!!! He was my fave. :(

View all my reviews

True story.

söndag 17 maj 2015

Ny design

Bloggy har ny design!!! Vilket jag hoppas ni ser när ni läser det här, annars vet jag inte om det är ni eller jag som har misslyckats ärligt talat.

Jag har ganska länge velat göra nåt åt designen, därför att det här med vit text på svart bakgrund har börjat kännas lite tröttsamt. Jag veeet, alla sa det till mig för flera år sen, men vadfan, DÅ var det inte jobbigt att läsa. Det har säkert med åldern att göra. Hur som helst har jag funderat på att fixa nåt sånt här länge, men jag lyckades inte riktigt få till det med bloggers templates. Den jag haft är så gammal att den inte ens fanns kvar, hehe. Men igår satt jag lite för länge med det hela och fixade det här. :D

Det var fan long overdue. Bloggy fyllde visst TIO ÅR förra månaden, vilket jag helt missade. Blogger kunde ju sagt nåt, kan man tycka. Hur som helst gör det ju bloggy skitgamma och då var det ju verkligen på tiden med en ny design, tycker jag. *klappar bloggy*


Visst, det är ingen drastisk skillnad, och bilden/loggan är ju detsamma, men jag gillar ändå designen jag haft. Jag *vill* ha det svart och mörkt liksom. Spegelbollen gick ju tyvärr bort förra året, så bilden kommer nog att vara kvar här i åtminstone tio år till, om inte Linda ger mig en ny typ. Men det är en nice bild, tycker jag, så det gör ingenting.

Jaja, grattis i efterskott, bloggy! Och jag hoppas resten av er gillar den nya designen!

True story.

lördag 16 maj 2015

Ells extremt inkompletta guide till löpning

Hanna hade nån dröm om att vi var och sprang ett lopp ihop och känner sig plötsligt manad till att börja springa. JAAA. Jag vill verkligen ha löpande vänner så jag har folk att springa lopp med, men det går sådär när alla man känner är löphatande nördar. Jag ska iofs springa Blodomloppet med min bror om några veckor (fantastiskt, när jag inte tränat på tre veckor pga sjuk!), men han springer så jävla mycket fortare än mig så det är inte som att vi kommer springa ihop.

Hur som helst har jag ändå funderat på att skriva ihop nåt om mina bästa löptips, men det passar ju himla bra nu när Hanna kanske ska börja springa, så here goes, min extremt inkompletta guide till löpning:

  1. Skaffa nice träningskläder
    Okej, man kan iofs ge sig ut och springa i mjukisbyxor och en gammal t-shirt om det är allt man har, men har man möjligheten tycker jag man ska satsa på riktiga träningskläder i funktionsmaterial. Man går inte tillbaka till bomullstees efter det, jag lovar. Man behöver inte köpa de dyraste som finns på Stadium heller: det finns billigt på t ex H&M.

  2. Kör ett C25K-program
    En del personer är lite mer chill och kan ge sig ut och bara springa tills de tröttnar och det är kul för dem, men själv behöver jag ett mål annars ger jag upp efter tio meter. C25k, eller Couch to 5k är ett program för att gå från att vara soffliggare till att springa 5 km på nio veckor. Jag har testat det, fast jag hoppade in på vecka 3, och det funkade skitbra: min syster, som är väldigt lat, laddade ner programmet som app och klarade också av det. Har man ingen bra telefon kan man hitta programmet på C25k.com, där t o m finns översatt till svenska!

  3. Ta det lugnt
    Även om du inte kör C25k-programmet så gå fan inte ut och spring 10 km som uppvärmning din första dag. Även om du klarar det så är risken för skador ashög. I senaste Runner's World varnar de specifikt för att folk som är överviktiga, inaktiva eller simmare/cyklister är speciellt skadebenägna och bör ta det lugnt när de börjar springa. I ett annat nummer av Runner's World läste jag att hur länge man springer är viktigare än hur långt när man försöker komma igång, så det brukar jag alltid tänka på när jag håller ett väldigt långsamt tempo.

    Löpning ska få en att må bättre, inte sämre
  4. Hitta inspiration
    Det är inte alltid man vill gå ut och springa, inte ens när det är fantastiskt väder och vägarna skriker efter att bli löpta på. Då är det bra att ha ett konstant flöde av inspiration som motiverar en. Jag prenumererar t ex på Runner's World eftersom jag blir inspirerad av andras löpande, och följer massa fitblrs på tumblr för att få se bilder på folk som är ute och springer i vackra miljöer. Det funkar för mig! Jag kan även rekommendera Martina Haags bok "Heja, heja!" som handlar om löpning och är skitrolig.

  5. Spring ett lopp
    Min syster klarade som sagt c25k-programmet, men så fort hon avslutat det slutade hon springa för hon hade inga mål med sin träning. Lopp är bra på det sättet de ger en en anledning att fortsätta springa, och man behöver inte träna för ett ultramaraton. Lopp i stil med Colour Run är mest för kul och har inte ens tidtagning, vilket tar bort all press på att prestera. I andra lopp, t ex Vårruset, kan man välja om man vill ha tidtagning eller ej. Det finns alltid nåt man kan testa och det är sjukt mycket roligare än ett vanlig träningspass!

  6. Spring utan musik
    I flera år tyckte jag att folk som sprang utan musik var nån sorts psykotiska smurfar som troligtvis levde ett asketiskt liv på en bergstopp, men för typ ett år sen var jag tvungen att ge mig ut utan min MP3 eftersom den jäveln svikit mig och inte laddats ... och det var asnice? Sen dess har jag aldrig sprungit med musik. Enligt forskning hjälper musik en att prestera bättre, MEN det funkar bara om man springer utan ibland och med musik ibland. Springer man alltid med musik försvinner effekten. Även om att springa utan musik inte är din grej är det iaf värt att testa, för själv hade jag aldrig trott att det kunde vara så nice att springa utan tills jag gjorde det.

  7. Spring ofta
    Jag tror det som revolutionerat min löpning de senaste månaderna är att jag försöker springa fyra gånger i veckan istället för tre. Med tre gånger blev det alltför oftast bara en eller två gånger, men när jag satsar på fyra så är det faktiskt ganska ofta som jag klarar av det. Jag vet inte varför, men när löpandet är en vana som man gör mer än vad man inte gör det blir det lättare att ge sig ut. Det här är iofs bara ett bra tips om löpning är ens huvudsakliga träning, annars överanstränger man sig lätt.

  8. Ge dig själv små belöningar
    Varje gång jag klarat av ett träningspass dricker jag min favoritsmoothie. Dels för att det är gott och en nice belöning efter ett pass, dels för att den innehåller bananer och bär vilket är bra för återhämtningen. Det är ju inte helt rimligt att ge sig själv stora belöningar efter varenda träningspass, men en smoothie är en god och nyttig belöning som ändå är något att se fram emot.

  9. Variera träningen
    Spring olika rundor, i olika tempo, med olika gångintervaller när du springer. Finns inget som dödar ens löplust så fort som att traggla samma runda varje dag varje vecka. Åk till ett nytt ställe och spring en runda där. Gör en springutmaning. Var lite kreativ, helt enkelt!

  10. Logga träningen
    Jag har en träningsdagbok på Shapelink eftersom jag fick det gratis med min Runner's World-prenumeration (men jag tror man kan registrera sig gratis också?), men innan dess har jag hållit koll på hur långt och snabbt jag springer genom Excel. Det är alltid lättare att känna sig motiverad om man kan gå tillbaka och tydligt se att man blivit bättre. Dessutom kan det vara skönt att skriva lite träningsdagbok ibland, typ FY FAN DET HÄR VAR DEN SÄMSTA LÖPTUREN EVER eller ba JÄVLAR VAD GRYM JAG ÄR, utan att behöva störa alla på Twitter ...

  11. Ge det en chans
    Löpning är fan inte särskilt kul i början. Det gäller att hålla igång ett tag, tills man har den där första rundan där man helt plötsligt är två minuter snabbare än vanligt och det känns som att man flyger fram över marken, spänstig som en gasell i en Disney-film typ. Det kan ta ett par veckor, men när man väl får den känslan är det fan amazing. Sen kommer man behöva springa ett par veckor till innan man känner sig så nästa gång, men under den tiden kanske man börjar se det nice i ett mindre bra pass på en tisdagskväll. Förhoppningsvis blir det roligt efter ett tag, och det är väl det som gör det värt att fortsätta.

  12. Spring på alla tider på dygnet
    Testa åtminstone, bara för att se när du tycker det är bäst att springa. Kanske är det till din förvåning direkt på morgonen (jag har sprungit pass runt halv sju ibland, FY FAN vilka sura blickar man får från sina medmänniskor då), eller så är det sent på kvällen. Att ha testat gör det iaf lättare att veta hur man vill lägga upp träningen.
Jag kommer inte på nåt mer, så här får ni några fina citat om löpning som inspiration:

Bildkälla: http://oursoleintent.com/
Bildkälla: http://newblog.runkeeper.com
Bildkälla: http://www.runnersworld.co.za/
Bildkälla: http://motivational-quotes-for-athletes.com
Bildkälla: http://tumlblr.com
Bildkälla: http://nevergiveup283to140.tumblr.com/post/98849688392/this-was-the-bottom-to-my-sweatybeaty-bag-love

Typ det jag sagt, liksom!
Bildkälla: http://upfromhere.net
MEN ÅÅÅÅHHHH nu vart jag skitsugen på att gå ut och springa, men nej, jag ska vila i några dagar till så att jag är helt friskt.

True story.

fredag 15 maj 2015

Review: Den Fantastiska Berättelsen om Fakiren Som Fastnade i ett IKEA-skåp

Den Fantastiska Berättelsen om Fakiren Som Fastnade i ett IKEA-skåpDen Fantastiska Berättelsen om Fakiren Som Fastnade i ett IKEA-skåp by Romain Puértolas
My rating: 1 of 5 stars

FUCK THIS BOOK. Like, literally, just FUCK IT. I am tempted to fucking ILLEGALLY DOWNLOAD IT just so I cant print that shit out and burn it, so I get the satisfaction of destroying it while also not giving the author any money. THAT'S HOW MUCH I HATE IT.

It's racist, transphobic and sexist, but most of all RACIST all the fucking time. And I wish I could say "oh, it's well-written and funny, such a shame with all the racism", but NO it's NOT funny, it's not well-written, it has nothing going for it AND ON TOP OF THAT IT'S FUCKING RACIST TOO!? Fuck that.

I get that it was written with good intention, but as well know THE ROAD TO HELL IS PAVED WITH GOOD INTENTIONS AND THIS FUCKING BELONGS IN THE DEEPEST DARKEST CIRCLES OF HELL. I get that the author wanted to portray the how horrible reality is for paperless immigrants and refugees, but this is NOT the way to do it!? The tone of the book is so fucking light, you don't feel for these characters plotpoints at all, because it's always so "funny" (it's not funny) and "tongue-in-cheek" (it's not that either). It just falls completely flat.

And even worse - who are the bad guys in this book about the terrible conditions about the paperless immigrants? The immigration office? The police? The border agency? NO THE FUCKING ROMANI TAXI DRIVER THAT THE MAIN CHARACTER SCAMS OUT OF MONEY IN THE FIRST PAGES OF THE BOOK, AND OF COURSE ALL OF HIS EXTENDED FAMILY!?!?!?!?!?!?! WHAT THE FUCKING FUCK!??!?!??! That's so fucking gross, I can't even deal with it.

Apart from that, everyone name in the book is treated as a joke, but ESPECIALLY the Hindu names. We're always treated to "funny" pronounciation guides and the main character's family has made-up names like Rizbasmati and Pakmaan (pronounced like Pacman HAHHAHAH GET IT!??!?!?!). And this goes on and on and on and on through-out the book. If we're not treated to shit like Rizbasmati, it's Tom Cruise-Jesús Cortéz Santamaria: a name the author can't even be bothered to write out halfway through, reducing it to Tom Cruise-Jesús blahblahblah.

I hear this was written in a month, and I'm not surprised because it reads like an unedite NaNoWriMo novel.

AND I'M NOT DONE. The female characters are either whores or madonnas, and the most complex one - the completely pointless love interest - is both, because a great female character is one you can describe as a fragile porcelain doll AND then turn around a slutshame. The fact that the romani women are described as "whores" several times is too gross for words.

The plot isn't much better: it's so convoluted and makes no sense. Suspension of disbelief is one thing, but I fucknig HATE when novels rely on everyone being completely stupid and useless all the time just so things happen the way the author wanted them to. Nothing makes sense or is even the least bit believeable. Halfway through the MC starts writing a novel, and we're treated to ten pages of his "book" (it's literally the entire novel). He then pitches this to a publisher and gets 100,000 euro in advance, ALL PAID IN FUCKING CASH THE SAME DAY AS THE PUBLISHED READ HIS FOUR PAGES LONG STORY. This isn't even a little bit reasonable!? It's seriously just done so that the MC can run around with a bag full of cash, which is something that just HAS to happen in this HILARIOUS large than life middle-age adventure stories. Because of course.

Then the fakir learns that friendship is magic and becomes Rarity, representing the spirit of generosity and it makes him feel so good to give his money away to some random dude plot-point he met earlier in the story. The plot with the murderous romani man is resolved off-page, with an off-handed remark in the last page. It ends happily, which sucks. I was hoping the main character would die horribly when fearing for his life, but there was 50 pages left of the book by then so I kinda new it wouldn't happen.

I could go on, but this review might end up longer than the fucking book itself. It's clear this is a first-time writer: the metaphors are very basic and falls flat and the language is pretty poor. It doesn't help that the author is CONSTANTLY complimenting his own fucking writing IN the text??? I mean, Stephen Moffat couldn't dream to achieve these levels of over-confidence in his own fucking storytelling, and that's saying a lot.

Don't read this book. It's offensive to fucking everyone and I hope the movie never gets made.

View all my reviews

True story.

torsdag 14 maj 2015

Lunch

Min nya grej är att käka lunch. Då menar jag inte grej som i "jag har gjort en fantastiskt upptäckt och har nu gjort det till my thing", utan mer som i "jag har inte haft vettiga rutiner på typ ett halvår och har pga det slutat äta lunch". Det verkade som en rimlig grej pga lever alla dagar som om det vore helg och jag käkar sällan lunch på helgerna eftersom jag vaknar så sent och föredrar frukost framför lunch.


Det var ju chill när jag sov till typ tolv, men vem fan gör det nu för tiden? Jag är vuxen, så nu vaknar jag runt nio. Tio om det är riktigt kris, och då blir man lätt hungrig runt två-tre tiden. Att då käka en banan och hålla ut till middag var inte helt rimligt.


Så nu har jag käkat lunch bestående av nudlar eller soppa i en veckas tid, och det känns bra och vuxet. Framför allt är jag inte konstant hungrig hela tiden, vilket är en jävla förbättring. Det blir så jävla segt när man är det.

Fast återigen så tror jag att vad jag verkligen behöver är ordentliga rutiner. Nånstans att gå till på dagarna där det finns specifikt utsatt lunchtid. Då skulle jag kanske äntligen käka normalt igen.

True story.

onsdag 13 maj 2015

Review: 438 dagar

438 dagar438 dagar by Johan Persson
My rating: 5 of 5 stars

It's always a bit weird rating a biography, because in a way it feels like you're rating someone's experience of life story. You can't really complain about a bad plot or something, because, you know, it really happened, so you can't exactly change too much. For the same reason it seems so weird to say that the book was very exciting and well-paced, because, again, this is someone's life experience, you can't rate that shit.

But it is all those things. And well-written, which should be obvious since it's written by two journalists, but, yeah, being a journalist hardly means you're a good writer these days. Being a writer doesn't even mean you're a good writer. My only complain is that since it's told in multiple first person POV, their two "voices" sound very much alike and at first it was hard to distinguish between them. But you got into it fast, and as they menton that Johan Persson is dyslexic I'm assuming Martin Schibbye was behind most of the writing - hence the similarity in voices.

Of course everything in it is fucked up, but they tell it in a way so that you can still sympatize with their plight and horrible conditions ... while making it fun enough so that you want to keep reading one. It helps knowing they'll be released too, of course.

But it's probably one of the best books I've read this year, and quite possibly one of the most important ones as well.

View all my reviews

True story.

tisdag 12 maj 2015

Ut och gräv!

Den senaste veckan har jag varit I Västerås t re dagar pga exjobbet. Det är egentligen inte så farligt att åka dit: jag kan sova hos mina föräldrar och ta bilen, vilket är trevligt. Problemet när det är så här många gångar på så kort är ju att jag hela tiden måste hem och mata djuren och inte kan flytta in hos mina föräldrar flera dagar i streck. Det blir ett jävla hattande fram och tillbaka, så nu är det skönt att de är över för ett par veckor framöver (nästa gång jag ska dit är i juni, när vi ska redovisa allt. Oh em gee).



Men det är kul ändå med exjobb! Vi har fältarbetat, vilket är nice för jag har ändå saknat att vara ute i naturen och så sedan biogeo. Första dagen var jag iofs sjuk och vi hade dåliga kartor så det blev inte så mycket gjort, men ändå. Jag tog den här snygga bilden iaf, som jag tror får bli arbetets framsida.


Idag var vi ute igen, betydligt friskare, med bättre kartor och en person till, så vi blev klara med allt vi skulle på rekordtid - trots att vi åkte vilse och hamnade bland några random hästar ett tag. Kartorna var bättre, men det visade sig att bara för att någonting ser ut som en väg på Google Earth så betyder det inte att man kan köra där ... Eniro är er vän, kids, kom ihåg det!

Vi hade iaf tur med vädret! Förra veckan ösregnade det hela vägen ner till Västerås, men slutade precis när jag kom fram, och idag var det asfint väder tills jag körde hem. Biogeoförbanelsen som statear att det alltid är dåligt väder när man ska på endagsexkursioner är bruten!

True story.

måndag 11 maj 2015

Review: Expeditionen

Expeditionen: min kärlekshistoriaExpeditionen: min kärlekshistoria by Bea Uusma
My rating: 5 of 5 stars

People had said this book was really good, but I didn't understand what was so good about it ... it's about a polar expedition? And it has "my love story" in the title? How does that even work? I don't know, something made it seem like I wouldn't like it, but it seemed fitting to pick this up after finishing The Golden Compass yesterday. They're pretty much set in the same place. Ish.

But I was wrong about not liking it.

It is about a polar expedition: the Andrée Expedition back in 1897, which pretty much was doomed from the start due to a great number of things. The three members of it survived for a few months though, walking around on the ice and trying to find someplace to wait out the winter, but then they all died on the so called White Island, not far off Svalbard, and wasn't found until 30 years later. The question is though: why did they die? Despite being lost in Antarctica, they actually had everything going for them and should've survived.

And the love story? That's what makes it interesting. Yes, one of the expedition members was newly engaged and very much in love (it's all very sad), but the real love story is of course Bea Uusma's obsession with the expedition. That's why it's so good: reading about how she becomes obsessed with it and how hard she tries to find an answer to what happened to them, a hundred years later. As someone who is easily obsessed with stuff, I like reading this kinds of things, because I can relate. I've never specifically gone to the north pole to

Obviously, she doesn't find an answer: there is no secret letter explaining what went wrong and why they all died, there's no way to communicate with people who have been dead since 1897 ... but she comes up with an interesting theory, that at least I'm willing to buy. And the thing is: with an answer, it would not be a good riddle anymore. And it really isn't about the answer, it's about trying to find it, and that is a good story on its own.

(By the way, I am 99% sure I had a teacher tell me you could read all about the journey of the Andrée Expedition on Google Earth, by clicking through the locations they were in an reading excerpts from a book written about it ... but I can't find it!! If anyone knows what I'm talking about and how to find that, plz let me know.)

View all my reviews

True story.

söndag 10 maj 2015

Review: Guldkompassen

Guldkompassen (Den mörka materian #1)Guldkompassen by Philip Pullman
My rating: 5 of 5 stars

It didn't actually take me this long to finish the book: I got sick and didn't read for a few days. Once I was reading it was really hard to put down, and I can't believe I didn't read it like ten years ago. Then again, I'm not sure I would've liked it ten years ago: I had a hard time appreciating world building that was Tolkien or Rowling.

Now I'm so here for this shit! Fantasy and steampunk-ish elements in the 1800s? Fuck yeah, I'm here for that. I like the dæmons (translated to "daimon" in Swedish, something that brought the chocolate daim to mind every time I read it), even though my inital reaction when Lyra's changed form was "come on, I thought they were to represent your inner soul or something, having them constantly change is stupid" ... only to have it revealed that only dæmons of children do this. As an adult of 26, I totally understood what the fisherguy meant when he told Lyra that at some point she would like for her dæmon to settle for a form. It worked really well.

As for the plot, wow, a lot of things went on, but I thought it was pretty nicely set up. The part with the alternate worlds were much harder for me to accept than anything else (it's a bit cake on cake, as we say in Sweden), but the concept was introduced so early, that I could buy it without any problems. And it seems to play a larger part in the coming books ...

Oh, and the bears were amazing. Loved their names as well, hehe.

Speaking of, the second book hasn't arrived yet and I haven't even ordered book three. A shame. Guess I'll have to watch the movie while waiting, though I hear it is extremely bad ...

View all my reviews

True story.

lördag 9 maj 2015

Bebisar :D

Idag har jag haft mina bebisar i TVÅ ÅR. Det känns helt sjukt, det känns som att jag skaffade dem i typ förrgår. Eftersom jag bott här i fyra år innebär det att jag haft dem hälften av tiden jag bott här, vilket är ännu sjukare. Lika sjukt som att jag bodde här i två år utan dem?

Tiden makes no sense.

Vi firade genom att käka sallad, vilket är lite lyxigt för marsvin, och gjorde ett halvtdåligt försök till att ta en selfie ihop. Marsvinen var mer intresserade av grönsakerna vid det laget ...


Jaja, jag älskar dem ändå.

True story.

fredag 8 maj 2015

Studyblr

Ni har såklart redan sett veckans bästa nyheter på min andra blogg, eller hur? Det var verkligen någonting jag behövde efter den här jobbiga veckan. Jag är fortfarande sjuk, men lyckligtvis har jag hittat ett nytt fenomen på internet som underhåller mig: studyblr-tagen på tumblr.

"Studyblr" är ju en kombination av studying och tumblr, och är iaf något lättare att uttala än fitnesscommunityt fitblr, men bara något. Det handlar helt enkelt om studieinspiration, eller studyspo, som vi säger på internetspråk. Nu är jag iofs i slutskedet av mitt examensarbete och behöver väl egentligen inte så mycket inspiration, men jag trivs ändå rätt bra i tagen. Den handlar till 99% om att ta inspirerande bilder på färgglada anteckningar och post-its och det är sånt jag tycker om jämt.

Här är till exempel några bilder jag hittade i studyblr-tagen idag, för er som undrar vad som är så fint med den:

Bildkälla: http://positive-studying.tumblr.com/post/118438609759/got-a-new-monthly-planner-and-im-so-excited-to
Planering är skitviktigt för studyblrs. En del lägger ut bilder på affärernas stationary-hyllor och det är typ som porr.

Bildkälla: http://study-nights.tumblr.com/post/118437379572/this-detox-water-is-amazing-so-tasty-just-added
Studyblrs finns på alla språk! Det ligger också mycket fokus på välmående: betyg är inte allt.

Bildkälla: http://wherethewhiteroadruns.tumblr.com/post/118436943904/a-little-starbucks-pre-acj-final-i-just-want-it
Studyblrs älskar Starbucks, förstås.

Bildkälla: http://productive-assbutt.tumblr.com/post/118435238151/chemistry-today-but-french-and-english-lit-in
Bildkälla: http://eviestudiessometimes.tumblr.com/post/118428755011/ready-for-a-friday-afternoon-of-assignments-and
Det är mycket bilder på skrivbord fulla av anteckningar, gärna med nån laptop i bakgrunden.

Bildkälla: http://sophtakesstudying.tumblr.com/post/118427823501/may-7-2015-8-37-pm-loving-my-passion-planner
Studyblrs tar gärna det här med "organisation" till helt nya nivåer.

Bildkälla: http://sophtakesstudying.tumblr.com/post/118427706416/may-7-2015-5-00-pm-how-is-it-that-i-always
Och alla - jag menar verkligen ALLA - studyblrs använder sig av det fantastiska webbläsartillägget Momentum, som finns för Chrome. Momentum startar upp varje gång du öppnar en ny tab: varje dag får du en ny snygg naturbild, och så hälsar den dig välkommen och frågar vad ditt main focus för idag är. Det finns även en att göra-lista, som jag personligen inte använder, men bilderna är skitsnygga och jag gillar VERKLIGEN det där med "what is your main focus for today?". Det är skönt att reda ut.

Bildkälla: http://schooltoscreen.tumblr.com/post/118425863854/22-58-today-was-really-nice-i-went-and-had
Bildkälla: http://studyhardlivebetter.tumblr.com/post/118423672227/still-super-sick-working-through-context-for
Jag vet att uttrycket "my aesthetic" slängs omkring en del på tumblr, men i och med studyblr-tagen har jag verkligen hittat min.

Här är två bra artiklar jag hittat om studyblrs-fenomenet, som alltså är ganska nytt. Suck. Som jag önskar att det funnits för två-tre år sedan, när min studiemotivation tog semester för evigt. Om jag bara vetat att färgglada post-its och pennor var lösningen hade jag nog trivs mycket bättre på uni de senaste två åren. Tänk om man passat på att starta en bullet journal, till exempel (fast vad säger att det är försent?)?

Oh well. Nu kan jag stalka runt i tagen och känna mig inspirerad utan att egentligen behöva plugga särskilt mycket, och det är väl egentligen det bästa av två världar. Come join me!

True story.

torsdag 7 maj 2015

Språk

Nu förutsätter jag att alla vet vad Duolingo är, men in case you don't är det en hemsida (finns eventuellt som app också? Vet inte pga app-n00b) där man kan lära sig olika språk. Jag blev tipsad av Fuzzy för typ ett år sedan och bestämde mig för att fräscha upp mina tyskakunskaper. Jag läste ändå typ fyra-fem år av det under högstadiet, men den enda fras som fastnade under den tiden var "Sprechen Sie nicht English, kommitte ich Selbstmord", som min tyskalärare under gymnasiet var snäll nog att lära mig.

Anyway, för några veckor sedan jag klarade jag av Duolingos tyskakurs (det tog ett år eftersom jag gärna tog mig tid vid varje del och gick tillbaka för att repetera vad jag lärt mig innan). Ärligt talat känner jag mig faktiskt riktigt duktig på tyska: jag talar det ju inte flytande, men jag har fått en helt annan förståelse för språket och grammatiken som jag aldrig lyckades lära mig i skolan. Jag skriver till och med upp grundläggande kunskaper i tyska när jag söker jobb.


Fortsättningsvis tänker jag gå vidare med att läsa böcker på tyska (tänkte ta mig an Inkheart-serien så fort jag orkar åka till biblioteket). Kanske börja läsa och översätta wiki-artiklar eller nåt för att fördjupa kunskaperna. Det dryga är ju att jag konsumerar noll tysk media, så jag vet inte hur jag ska göra för att få höra språket i fortsättningen. Ljudböcker kanske?

Kul är det iaf! Nästa steg blir såklart att lära mig ett fjärde språk. Jag har ju sagt i några veckor/månader nu att jag ska lära mig japanska pga Sasuke, men ... Duolingo erbjuder inte japanska. Det är fan skandal, för de erbjuder fucking KLINGON, men japanska är visst för komplicerat. Så då skulle jag behöva lära mig via typ youtube-videos och det låter jättejobbigt. Duolingo är pedagogiskt: man får poäng, går upp i level, och om man inte övar under en dag skickar de ett mail och påminner en. Att lära mig japanska skulle innebära att JAG måste ha disciplin, och jag vet inte om jag har det för att lära mig ett språk enbart för en game show liksom.

Trodde ni jag skämtade, eller?


Så då överväger jag att ta mig an spanska eller franska via Duolingo. Målet är inte att lära sig det flytande, men det vore ändå kul att förstå någonting av språket. Att kunna se en text och åtminstone förstå context, även om jag inte förstår detaljerna. Finns det några nackdelar med att lära sig många språk, eller? Jag tror fan inte det.

Men frågan är hur jag ska göra. Japanska, för att jag tycker det verkar kul just nu, eller något mer praktiskt? Jag har egentligen inget språk jag verkligen brinner för att lära mig, förutom möjligen quenya som är ännu mindre användbart än japanska, så egentligen känns det lite vilket som. Vad skulle ni välja?


True story.

onsdag 6 maj 2015

Sjuk(t dålig timing)

Sist jag var i Västerås (högsätet för mitt exjobb) var första april, när jag hade en snorlång dag men hämtade Fíli och Kíli vilket gjorde det helt okej. Sen dess har jag jobbat ifrån Stockholm, hemifrån för det mesta men i skolan då och då, och planerat in fältarbetet som skulle ske den här veckan. Jag har även en halvtidspresentation på fredag, så det blir tre dagar i Västerås på mindre än en vecka, efter en månads uppehåll.

Fältarbete! Ut i skogen och gräva! Hurra vad roligt! Som jag inte gjort sedan biogeo och saknat.

Är det nån som är det minsta förvånad över att jag valt just den här veckan att bli sjuk???? Näe, inte jag heller. Kände att förkylningen var på g redan för en vecka sen och försökte ta det lugnt, men vad fick jag för det? Inte ett skit.

Istället var jag tvungen att gå ut och gräva i naturen med en fet förkylning och jätteont i halsen. För min kropp älskar mig på det sättet.

Fuck you, kroppen. Så fort du frisknat till ska jag fan straffspringa milen med dig, din jävel.

True story.

tisdag 5 maj 2015

When you try your best but you don't succeed

Jag håller på att läsa igenom mitt manus IGEN, eftersom det är dags för den tredje förlagsrundan. Obviously har det inte gått så bra hittills, jag har fått ihop åtta standardrefuseringar och två förlag har inte ens behagat svarat, vilket alltid är trevligt av dem. Så, en igenomläsning till innan det åker ut är på sin plats.

Ärligt talat, när jag läser igenom det blir jag ändå ganska imponerad över hur välskrivet det är. Det här är utan tvekan det bästa jag någonsin skrivit, och det är väl egentligen inte jättekonstigt med tanke på hur mycket tid jag har lagt ner på det. Det måste vara det bästa jag någonsin skrivit för att ha rätt att åka ut till förlagen.

Trots det har det ju bara blivit standardrefuseringar av det hittills, och det finns ju ingenting som säger att det inte kommer fortsätta att vara så (förutom att man såklart hoppas på något annat). Jag kom att tänka på det när jag såg följande gifs på tumblr för någon vecka sen, och jag tror att det är någonting som väldigt många aspirerande författare (eller folk i allmänhet bör ha i åtanke):



Två historiskt viktiga personer med samma budskap. Jag tror jag ska försöka komma ihåg det när standardrefuseringarna börjar rulla in igen.

True story.

måndag 4 maj 2015

Challenge accepted

Sååå, Hanna nämnde någonting om att utmana sig själv till att blogga varje dag i maj och så fort jag såg det tänkte jag bara ...

Känns inte det här som nåt jag skulle kunna skrivit typ 2009?
Jag tror inte att Hanna menade det som en challenge till någon mer än sig själv, meeeeeeeeeen det skiter jag högaktningsfullt i. Jag antar utmaningen. Det är tur att jag postar bokrecensioner här: om jag får slut på saker att skriva om kan jag bara läsa skitmycket böcker hela månaden.

Well, well ... vi får väl se vad mer som postas. Och om jag eller Hanna eller båda klarar oss igenom den här utmaningen!

True story.

söndag 3 maj 2015

Review: Champion


Champion
Champion by Marie Lu

My rating: 4 of 5 stars

Really, this series continues to impress me. I really didn't know what this book was going to be about, and the plot in itself wasn't the best or most believable I've ever read ... I mean at some point, wouldn't the people get tired of following a seventeen year old who switches side whenever it fits him? I don't know.

And Eden bothered me. I get the appeal of having a character care for a younger sibling (there are certain other characters in other books who would have benefitted from it), seeing this much of him just annoyed me. He was just too good and perfect.

But other than that, I liked this last installment a lot, which is not always (rarely?) the case. In the last book we actually got to hear a bit about the rest of the world - and here he we got to see it too, which was really cool. That whole "turn life into a game"-thing would SO work on me, and it was cool seeing other people's view on the US and learn a bit more about the history. Not enough YA dystopian books have the courage to do that.

The ending (and here be spoilers) ... well, I don't really buy that NO ONE would tell Day in like ten years time about June, especially since like the whole country knew they were dating and shipped them. I mean, June is hardly an unknown person, if she dated Anden for several years and lived with him, and during this time Day never saw or recognized her? Never had someone ask about her? Come on ...

BUT I loved that they took a break from each other and fucking grew up. That was also refreshing from seeing two people fall in love when all the circumstances are against them and it then being true love forever: I definitely prefer a hopeful ending with them both having grown up a lot, though maybe it would have been even better if Day had had time to actually get over stuff during these past ten years. Anyway, a good ending to a good series, that I enjoyed a lot.

View all my reviews

True story.