måndag 26 oktober 2015

Var börjar man?

En sak jag märkt att folk ofta har problem med när de ska skriva är ... var börjar man egentligen? Eftersom NaNo närmar sig och vissa av er säkert har problem med den frågan tänkte jag att jag skulle ge er mitt bästa tips angående inledningar:
Börja ifrån början.
Ni ba:

Bildkälla: http://the-reactiongifs.tumblr.com/post/84453297545
Nej, men ärligt, det är faktiskt bäst att göra det. Fråga dig själv: var är det absoluta första som läsaren MÅSTE veta för att förstå din berättelse? Vilken händelse GÅR det inte att utelämna för att man ska fatta resten av storyn? Börja där.

Är du fortfarande inte övertygad? Okej, låt mig ge några exempel ...

Bildkälla: http://www.tumblr.com
Var börjar Harry Potter? Börjar vi med att Voldemort smyger in i Harrys föräldrars hus och mördar alla? NOPE. Vi börjar helt normalt i en helt normal setting. Här introduceras vi med en gång till familjen Dursley, och en ganska konstig dag i Storbrittaniens historia. När kapitlet är slut vet vi att Harry är pojken som överlevde, vi vet varför han måste växa upp hos Dursleys utanför trollkarlsvärlden, och vi vet att det finns magi och en jävligt ond trollkarl som heter Voldemort. Efter det hoppar vi vidare i tiden, lär oss lite om Harrys uppväxt och de konstiga sakerna som hänt i hans liv, innan vi får följa med till London zoo där ormen släpps lös.

Okej, så vad hade hänt om vi börjat ur Voldemorts perspektiv? Tja, vi hade vetat allting om den där natten. Eller ingenting, kanske hade Rowling skrivit så jävla vagt att vi inte fattat ett skit, men varför skulle hon göra det? Under seriens gång kommer vi lära oss allt om den natten i alla fall, sakta men säkert, så varför börja där? Det är inte det viktigaste, det vi måste veta är att Harry är föräldralös och bor hos Dursleys.

Men tänk om Rowling gjort tvärtom, tänk om hon börjat där på zoo, när allt spårat. In medias res - direkt in i handlingen! Mjaa ... fatta vad mycket backstory som måste introduceras då: hela första kapitlet skulle behöva dyka upp som små flashbacks, och vi skulle inte få känslan  av att historien rör sig framåt. Därför måste historien börja med att Harry dumpas på Dursleys tröskel, det är den första händelse som inte går att utelämna ur historien.

Bildkälla: http://www.opalen-sundsvall.se
Visserligen en film, men Mad Max: Fury Road är också ett SJUKT bra exempel på det här. Först börjar vi med lite kort background med Max, när han blir jagad och slutligen tillfångatagen av The War Boys och används som blodpåse. Genom snabba flashbacks lär vi oss lite om Max, om hans tragiska bakgrund med en död familj, vi får se världen vi nu befinner oss i (väldigt bra för de som inte sett de tidigare filmerna), men det dröjer inte längre förrän Max hänger upp och ner och tappas på blod.

Sen börjar vi. Imperator Furiosa sticker iväg för att hämta bensin, men går offroad och flyr. Immortan Joe inser att hon hjälpt hans fruar att fly och jagar efter henne, Nux tar med sig Max, sin blodpåse, på sin bil när han hjälper till i jakten. Det här de två viktigaste händelserna vi måste se för att undvika flashbacks: vi måste se varför Max hamnar längst fram på Nuxs bil, och vi måste se att Furiosa gör någonting utöver det vanliga och kickstartar handlingen (för er som inte vet är det Furiosa som är filmens huvudperson, trots att titeln kanske antyder någonting annat). Därefter går ploten rakt fram hela tiden.

Vad behöver vi inte se? Mad Max: Fury Road är smått amazing, eftersom den har med fem stycken misshandlade och våldtagna kvinnor, MEN VI FÅR ALDRIG SE DERAS TID I FÅNGENSKAP. Vi behöver inte se den, för vi får veta allt vi behöver om den genom hur de uppför sig, genom vad de pratar om, genom att de fucking säger att de inte ville vara hans harem längre. Vi behöver inte se hur och när Furiosa hamnade hos Joe, vi behöver se när hon sticker därifrån. Allt annat förklaras senare, det viktiga är att vi från början förstår 1) att Furiosa och fruarna försöker fly och 2) varför Max slår ihop med dem (han har inget annat val).

Bildkälla: http://www.sciencefiction.com/
Och så avslutar vi med ett avskräckande exempel. Här har vi en story som är post-apokalyptisk, precis som Mad Max: Fury Road, men som inte är fjärde delen i en serie, utan första. Självklart kan en post-apokalyptisk berättelse utspela sig långt efter att världen gått under, så länge man introducerar världen som den ser ut nu på ett bra sätt.

Det gör inte Den Femte Vågen. Den femte vågen är, precis, den FEMTE vågen. Den börjar några månader efter den fjärde, när alla väntar på att den femte skiten ska ta sin början, och det första som händer är att Cassie - huvudpersonen - berättar för oss om allt som hänt innan. Det blir ungefär 150 sidor i början som BARA är backstory, nästan bara Cassie som tänker tillbaka på allt som hänt. Den viktigaste händelsen, den vi inte kan vara utan, är exakt i samma stund som rymdskeppet dök upp på himlen, men det är inte där vi börjar. Vi börjar flera månader senare, till och med efter att Cassies lillebrorsa kidnappats, och att rädda honom är hela Cassies jävla motivation i första boken.

Don't fucking do this. Om Den Femte Vågen hetat De Fem Vågorna och börjat i samma stund som rymdskeppet dykt upp, för att sedan ta oss hela vägen fram till den femte vågen hade den tamigfan varit femhundra gånger bättre. Det är det vi måste veta för att förstå handlingen, allting bygger på att vi förstår hur jävla plötsligt och oprovocerat det där rymdskeppet kom, men det förläggs som backstory. Vi missar hela Cassies personlighetsutveckling, från girl next door till den sista människan på jorden, och det så jävla svårt att relatera till henne på grund av det. Om du börjar på en punkt som kräver att du sedan ger oss femhundrafemtio flashbacks för att vi ska förstå vad som hänt, då har du börjat din berättelse för sent.

Say it with me now: det är lika bra att början ifrån början.

True story.

Inga kommentarer: