måndag 23 januari 2017

Never a frown with golden brown

Uuuggghh, januari blev inte som jag tänkt mig. Hade så mycket att se fram emot! Chriss hälsade på, jag skulle styra upp min blogg, mitt jobb, mitt liv, jag skulle inte behöva stressa över pengar eller pass på museet och lägenheten skulle vara ren och fin ...

Och så blev jag dödssjuk. Eller okej, jag överdriver, men jag blev utslagen i influensa efter en dags ledighet (och Martin trodde typ att jag dött och började SMSa mina kompisar, så jag överdriver inte helt) och har fått tacka nej till så mkt museijobb att jag nu inte kommer att komma upp i så många timmar som jag behöver för att gå runt. Jag var sjuk hela tiden Chriss var här så istället för alla amazing planer vi hade såg vi mest på My Little Ponies och hon tvingades laga mat åt mig. Det var ju kul bara att träffa henne iofs, men alltsååååå.

Dessutom var jag på en jobbintervju för ett jobb jag verkligen ville ha, men fick det inte så alla mina drömmar om att börja året med en fast anställning och riktigt med pengar och allt sånt skit sprack.

Så det var ju en bra början på det här året, får man väl påstå.

True story.

måndag 9 januari 2017

Review: Om jag stannar

Om jag stannar

My rating: 4 of 5 stars

Jag såg den här filmen för ett par år sedan och jag gillade den, så det kändes rätt att läsa boken. Jag minns inte allt från filmen, men jag tror jag föredrar den. Återblickarna fungerade bättre på film (de känns liksom mer organiska) och vissa scener i boken (som handlar om random rockstjärnor som hälsar på sjukhuset) som jag ärligt talat tyckte var lite töntiga saknades (om jag inte missminner mig).

Med det sagt är boken inte dålig och jag skulle absolut rekommendera den! Jag vet inte vad uppföljaren handlar om och jag är inte säker på om jag kommer läsa den för jag tycker storyn som den är är ganska perfekt.


True story.

torsdag 5 januari 2017

December i bilder

Hur avslutade jag skitåret 2016? Let's have a look:


Jag åkte till Umeå för att umgås lite mer med Martbot1.


Jobbade i en lägenhet utan el (eller ja, det fanns ETT uttag) och var beroende av dessa små svampar för att få någonting gjort. 


Gjorde fina julkort.


Investerade i en ny fin sovmask.


Var på jobbet där några kollegor hade raidat ett konferensrum och snott med sig allt de hittade.


Var på IKEA och köpte självklart en fin växt. En julstjärna!


Sprang för första gången på länge.


Martin var här i två veckor och första kvällen käkade vi veganpizza i Midsommarkransen, sedan gick vi förbi den här balkongen. Varje år i december har de varenda ljus tänt men de släcker det i stort sett med en gång efter julafton. Det är konsekvent som fan.


Var på Hogwarts.nu-återträff och hade såklart den enda korrekta tröjan på mig!


Var sjuuuukt jävla huslig och förberedde inför jul! Veganska julkakor, inlagd "sill" (aka svamp), vegansk majonnäs och röbetssallad - allt gjort från scratch. Skulle bli en så jävla bra hemmafru let's be honest.


Var hemma hos Li och Erik på julafton för att titta till deras katter Denali och Diodi. De var väldigt taggade på sällskap och mat.


Jobbade såklart alla mellandagarna (utom juldagen och nyårsafton) för museet vilar aldrig, men var iaf snygg i min nya t-shirt jag fick av Martin i julklapp. ^^


Lämnade en uppmuntrande lapp till mina kollegor.


Sen avslutade jag och Trams åter som alltid med att ha ett filmmaraton. I år blev det Die Hard 1-3, vilket var ett perfekt maraton om ni frågar mig.

True story.

måndag 2 januari 2017

Review: Mörkt vatten

Mörkt vatten Mörkt vatten by Joyce Carol Oates
My rating: 3 of 5 stars

Baksidan av boken säger typ "alla känner till den här historien" och det gjorde jag verkligen inte så jag fick wikipedia för att fatta vad den handlade om. Kanske alla amerikaner kan historien, jag vet inte.

Jag både gillade och inte gillade boken. Den är ganska repetativ och samma meningar och händelser återkommer hela tiden, men det finns liksom en poäng i det, eftersom det är meningen att det ska vara en döende persons sista tankar. Att låta den utspela sig i kronologisk ordning hade varit lättare att följa med i men det hade också varit mycket tråkigare.

Fast i slutändan vet jag inte om det är en bra eller dålig grej.


True story.

söndag 1 januari 2017

2016/2017

Normalt sett brukar jag börja de här inläggen med att sammanfatta läsåret, meeeen goodreads samarbetar inte, läsande gick inte så bra, och ingen bryr sig ändå om mina vackra diagram, så det får bli ett separat inlägg. Behöver ändå planera fler inlägg de kommande dagarna, så det är inga problem.

Aja, hur gick det med nyårslöftena jag hade? Weeell, som med allt annat 2016, not so good. Jag klarade ungefär hälften: jag kan enkelt springa en mil utan att stanna, jag klarade 50 mil total redan i oktober, jag har käkat i stort sett veganskt hela året, skickade in De Döda Bits Inte till förlag och har haft målade naglar HELA året (hur snygga de faktiskt varit alla gånger kan diskuteras, men i alla fall).

Sen skrev jag tyyyyp en novell per månad, nummer elva är halvklar och jag skrev kanske inte VARJE dag men jag försökte i alla fall, så egentligen är det bara tre mål jag absolut inte klarade: jag läste inte en bok på tyska det här året heller, jag läste bara 96 böcker och jag klarade ingenting på The Bucket List (fast ärligt talat behöver den uppdateras, en del grejer på listan bryr jag mig inte om längre).

I år tänkte jag nog att jag skulle skilja på mål och nyårslöften, så mina mål för 2017 är:

  • Spring 75 mil

  • Spring ett maraton

  • Skriv 10 noveller

  • Skriva till min brevvän minst en gång i månaden!

  • Baka en ny sorts bröd varje månad
Och sen har jag två saker som jag ser mer som löften:
  • Skaffa ett fast jobb

  • Bli blodgivare
Det första därför att jag känner att det är en förändring som måste ske i mitt liv nu, min nuvarande situation är fan inte hållbar, och det andra därför att det är någonting jag verkligen velat göra i flera år men fucking aldrig tagit tag i och nu är det dags. Första steget är att ta sig iväg till någon jäkla central under januari och se om det faktiskt är någonting jag får göra.

Känns som jag sagt "det ska jag ha som nyårslöfte" om typ tusen grejer de senaste dagarna, men nu minns jag fan ingenting och ärligt talat, om jag inte kommer ihåg dem, hur stora är oddsen för att jag faktiskt kommer göra skiten? Näe, just det.

True story.

fredag 30 december 2016

Review: M varken mer eller mindre

M varken mer eller mindre M varken mer eller mindre by Petra Backström
My rating: 3 of 5 stars

Jag såg en tumblr post som typ sa "hur kan man läsa en bok i första personsperspektiv och inte sympatisera med huvudpersonen? Du är i deras huvud, du läser deras tankar, du måste vara på deras sida!" och det är bullshit och den här boken betonar verkligen det. Jag gillar inte huvudpersonen. Jag har väldigt svårt att relater till någon som inte måste arbeta eller plugga eller göra någonting förutom att ligga runt och vara dryg mot alla.

Jag hatar att säga det men det jag gillade mest med boken var snubbarna hon dejtar, för de påminde mig på olika sätt om snubbar jag dejtat. Inte på bra sätt (för det mesta inte på bra sätt ... av obvious anledningar kan jag inte påstå att jag motsätter mig hennes slutliga val), men det var de delarna som var intressanta att läsa. Det var dock rätt äckligt att hon låg med sina bästa kompis pappa, och att hon aldrig behövde erkänna det (men som sagt - hon är bortskämd, hon behöver aldrig erkänna någonting eller ta ansvar för någonting).

Jag antar att i slutändan kände jag inte att hon lärde sig någonting, och jag ser inte varför jag ska bry mig om huvudpersonen. Hon var inte särskilt trevlig eller lätt att tycka om.


True story.

2016

Kunde inte bestämma mig om jag skulle sno årets årslista från Chriss eller Hanna, så har helt enkelt mashat up deras listor (som redan var väldigt lika). Sån är jag! Hey ho, let's go.

Årets musik: 

Jag var ungefär lika kreativ som resten av universum och började lyssna på Hamilton. Annars har det mest varit någon låt här och där som jag gillat, inte riktigt någon ny artist.

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Årets bästa film:

Ghostbusters, vilket också är årets mest underskattade film eftersom alla utom jag och mina vänner tyckte den var lame. Jag såg den fan fem gånger på bio, så vilken film kan jag annars svara?

Årets bästa bok: 

Chriss bok, såklart!! Annars Into Thin Air. Den spawnade en rimlig obsession.

Årets bästa tv-serie: 

Har jag ens kollat på TV-serier i år? Måste verkligen börja anteckna sånt för jag minns fan ingenting. Aja såg just klart Wynonna Earp som kanske är lite töntig men loved it ändå.

Årets snyggaste:

Får jag säga mig själv? Nähä, nej, okej ... Ska vara okreativ och svara Kate McKinnon:

Bildkälla: http://www.thefuzzyslug.com/blog/2016/7/dyi-tutorial-jillian-holtzmanns-screw-u-necklace-from-ghostbusters
Årets viktigaste händelse: 

Eeeeehhhhhhhhh att Chriss bok släpptes I guess???? Eller att vi fick biljetter till Cursed Child, hah! Det var stort. Och Pokémon Go, såklart. MultiCon var också rätt stort även om det händer varje år.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Gick på releasefest? Gick ut med mina kollegor? Började dejta ett ex? Sprang ett halvmaraton!

Har du några nyårslöften?

Typ jättemånga, blir ett helt eget inlägg om dem. Mitt minst seriösa är att få Martin att börja dricka kaffe.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, Chriss blev mamma till en fantastiskt fin liten bok.

Bildkälla: http://christinel.nu/
Vilka länder besökte du?

Sverige och Sverige och Sverige. Ändå flög jag mer 2016 än vad jag någonsin gjort innan typ. Rimligt.

Vad var din största karriärsmässiga framgång?

HAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAAAHAHAHAHA ingen. Är jag ju fortfarande timanställd som knappt tjänar tillräckligt för att gå runt varje månad, såattehh, där är nog min enda framgång att jag blivit bra vän med mina kollegor.

Och din största framgång privat?

Antar att det var att min berättelse fick vara med i Creepypodden och att tusentals personer lyssnade på den (och googlade på den efteråt, hehe). Och att jag klarade halvmaran!

Vad spenderade du mest pengar på?

Skit. Biobiljetter skulle jag gissa.

Bästa köpet?

ÅH, min nya Blackberry såklart!! Älskar den. Funderar på att köpa fler asbilligt och ha som backup när den dör, lol.


Gjorde någonting dig riktigt glad?

Får jag vara töntig och säga Martin, eller? Typ det enda riktigt positiva i år. Åtminstone andra halvan av året.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Trots det var jag ändå gladare för jag var mindre stressad än innan. Har varit jävligt skönt att inte behöva bry sig om massa skolskit.

Vad önskar du att du gjort mer?

Sökt fler jobb, lol.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Jobbade, hahhaha. Vem har ett liv?

Hur skulle du beskriva din stil år 2016? 

Sunkig.
Average sunk-outfit
Är det något du saknade år 2016 som du vill ha år 2017?

Pengar, trots att jag jobbar jämt (åtminstone helger) har jag fan aldrig pengar. Och lediga helger, faktiskt. Hela samhället bygger ju på att man jobbar vardagar och är ledig helger, så trots att det inte borde spela någon roll blir det jobbigt att alltid jobba helg.

Den maträtt du åt oftast 2016?

Säger som Chriss: nudlar. Och falafel. Falafelstället känner ju igen mig nu så behöver inte ens säga vad jag vill ha. Dessutom har jag ätit alldeles för mycket pasta så nu kräks jag snart på pasta.

Högsta önskan just nu?

Att jag får jobbet som jag ska intervjuas för nästa vecka!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Hade väl inte varit fel om jag haft lite mer pengar, kanske. 

Vad fick dig att må bra?

Marsvinen, fortfarande. Och att springa!

De bästa små djuren.
Vem saknade du?

Martin :(

Vad är du mest stolt över?

Halvmaran, utan tvekan. Nästa år blir det helmaran, för fan.

True story.

torsdag 22 december 2016

Review: En julsaga

En julsaga

My rating: 4 of 5 stars

lol, vad är det ens för omslag? Fruktansvärt.

Så jag fick syn på den här på biblioteket och insåg ... det är inte bara det att jag aldrig läst berättelsen innan, jag har aldrig ens sett en filmatisering av berättelsen som jag kan minnas - ändå kan jag historien för vem gör inte det? Pop cultural osmosis, yo.

Jag gillade den. Den var kort, koncis, och det visar sig att jag gillar sättet som Dickens skriver på, även om vissa delar av storyn var ganska cheesy. Men fuck that, det är jul, då får saker faktiskt vara cheesy.


True story.

onsdag 21 december 2016

Årets julmusik

Martin är ju i stan i två veckor nu och bor hos mig, men eftersom han är en Riktig Vuxen med ett Riktigt Jobb måste han ju jobba lite, så de senaste dagarna har han spenderat vid mitt matbord med att göra nån sorts simuleringar på en liten, jättetjock laptop (som nåt ur Buffy, for real) som inte riktigt är upp to the task och därmed sjunger the song of its people för oss. Med andra ord fräser fläkten till och är det ändå det bästa ljudet man kan lyssna på?

Nej, exakt. Därför distaherar jag mig med lite Julradio.se och tänkte helt utan anledning göra ett inlägg med mina topp fem jullåtar i år, bara för att slippa tänka på laptopbrummandet (aja jag ska ut och springa sen, då slipper jag lyssna på det ...).

#5: Freddy Kalas - Hey Ho


Vet inte varför, men Spotify rekommenderar massvis med norsk musik till mig och självklart har jag även fastnat för den enda norska jullåten som återkommer på Julradio.

#4: Owl City - Peppermint Winter


Fett mysig.

#3: Mauro Scocco - Årets julklapp


Här kommer kärleken, när man minst förtjänat den
här kommer sena nätter, och ett hopp om livet igen
Vi säger inget om det som vart, vi lovar inget om framtiden
du ger mig nåt jag känner igen, den där känslan av att komma hem

#2: Fronda - Nu kommer det tomtar


Hörde den första gången förra året och misstänker att den kommer fortsätta vara en favorit många år framöver, även om folk låter väldigt skeptiska när jag berättar om den. Men tomtarna vet det som snutarna vet, de bråkiga barnen får mjuka paket!

#1 Adolphson & Falk - Mer jul


Den bästa jullåten, alla kategorier. Kanske den låt jag lyssnar mest på i december och låten som inspirerar min Mugglis-profil såhär i juletider. Om man bara fick lyssna på en jullåt resten av livet skulle det vara den.

Såååå, nu har jag lyckats distrahera mig från laptopbrummandet en stund. Vilka är era favoritjullåtar? Säkert Fairytale of New York ...

True story.

tisdag 20 december 2016

Review: I begynnelsen var Bob

I begynnelsen var Bob

My rating: 1 of 5 stars

Inte min kopp te alls. Jag lånade den för jag tänkte att beskrivningen av ploten var en metafor, men nej, det var den inte. Ploten är bokstavligen "tänk om gud var en hormonstinn tonåring" vilket låter som en prompt från tumblr som aldrig borde skrivits (men som utan tvekan skulle få massvis med notes med något tråkigt tillägg till originalposten som alla kommer tycka är briljant).

Bob är en dålig person och jag bryr mig fan inte om honom. Han utvecklas inte alls och det enda bra man kan säga om honom är att han inte våldtar kvinnan han blir besatt av (boken påpekar bokstavligt talat att han inte gör det ... wtf). Kvinnan i fråga, Lucy, är lika svår att gilla, även om boken definitivt vill att man ska tycka att hon är charmig och trevligt. Hon jobbar på ett zoo och när en capybara rymmer är hennes reaktion "jahaja, jag tänker inte gå och leta efter den för då kommer någon veta att jag gjorde fel och då kanske jag förlorar mitt jobb". Liksom wtf Lucy du borde bli av med jobbet, du är dålig på det och du är en dålig person!!

Resten av karaktärerna var tråkiga och hela boken kändes som att den skrivits av någon som vill vara Douglas Adams men inte har en aning om hur man gör.


True story.

söndag 18 december 2016

Hoggy 4-ever (nej men allvarligt)

I veckan (närmare bestämt i torsdags) var det tio år sedan världens bästa hemsida Hogwarts.nu lades ner. En gång i tiden hade det känts idiotiskt att förklara vad Hoggy var på min blogg - det visste väl alla? - men nu har det gått så lång tid att some things that should not have been forgotten, were lost.


Ok, lite överdramatiskt kanske, men det känns så. Hoggy var som man hör på namnet ett Harry Potter-community som startades 21 november 2001, och som jag hittade till i typ maj 2002. Vissa personer fattade nog aldrig charmen med Hoggy, men vissa av oss, typ jag själv, fastnade obönhörligt i stort sett med en gång vi blev medlemmar. Det var som att hitta hem, fast på internet. En del jag kände tyckte Hoggys forumsystem var jobbigt och alldeles för aktivt, med trådar som försvann lika snabbt som de skapades, men för mig var det en stor del av charmen. Det fanns alltid nån att snacka med, det fanns alltid möjlighet att flumma ut när man ville.

Min första Hoggyträff, dvs när jag faktiskt träffade medlemmar från sidan IRL, skedde av en slump när jag var och shoppade i Täby Centrum med min familj och plötsligt såg ett gäng tonåringar med en skylt som det stod Hoggy på (eller Hoggyträff eller Hogwarts.nu, nånting iaf). Min familj var snäll nog att låta mig stanna kvar med dem och jag hade jättekul, efter det blev Hoggyträffar en viktig del av mina helger, ibland var det typ varje lördag. "Plattan klockan tolv" är liksom ord som verkligen definierade mina tonår likt inget annat.

Jag på en Hoggyträff ca 2003
(Martin såg den här bilden nu och VÄGRADE tro det var jag ...)
Det var ju också på Hoggy jag träffade både Chriss och Trams, som fortfarande är mina bästa vänner (och jag skulle kunna skriva en hel uppsats om MAT-gängets betydelse för mitt liv ...). Jag tror jag gick i sjuan när mina föräldrar lät mig åka iväg några dagar ner till Skåne för att bo hos en främmande människa, och ja, efter det spenderade jag och Chriss typ alla lov hos varandra tills vi blev vuxna och inte hade lov längre och därför kan ses lite när vi vill (ibland inte alls på ett år, ibland bor vi hos varandra i ett halvår ...).

Alltså, då ska vi inte prata om hur typ alla andra jag känner också har någon koppling till Hoggy, med typ två-tre undantag. Jag kanske inte lärde känna alla på Hoggy, många har jag inte blivit vän med förrän långt efter att sidan la ner, men den finns ändå i bakgrunden hela tiden. Sen finns det ju vissa mer uppenbara också, typ Martin, som jag träffade genom att bokstavligen göra en tråd där jag klagade på hur jag inte ville sova ensam där han svarade med lite poesi och, eh, sedan bestämde vi oss för att göra någonting åt saken (vad sa mina föräldrar om att en typ okänd man skulle komma och spenderade natten med deras sjuttonåriga dotter? Vill minnas att min mors ord samma morgon var "jaha, så du äter ägg, ja, det säger de ju är bra för potensen ..."). Tio år senare ....... well, vi spenderar fortfarande en del nätter ihop får man väl säga.

Jag, Martin och nån som kallades för "Anti" på en hoggyträff ca 2006
När Hoggy lades ned (officiellt pga copyright och ekonomiska problem, mer inofficiellt pga bristande intresse från skaparna ... det var ju trots allt bara ett examensarbete som spårade ur) var det förstås det värsta som hänt i mitt liv, och jag stannade faktiskt hemma från skolan den dagen (återigen, mina föräldrar tillät det här ... alltså, de kanske inte alltid förstod, men de förstod) för att sörja. Men såhär i efterhand, nej, då är jag glad att sidan dog när den gjorde det. Jag behöver inte tänka på det som den där sidan jag tröttnade på eller som sidan jag växte ur, utan den är ett kärt minne av en plats som gjorde mig till den jag är idag.

Och det bästa är ju att jag inte är ensam om att känna så. Sommaren efter nedläggningen hade vi en återträff för oss Stockholmare som brukade gå på träffar, trots att det var många år sedan vi setts tillsammans. Igår hade vi en riktigt återträff, tio år efter sidans nedläggning och den stora avslutningsträffen (som jag tror det kom flera hundra personer på). Vi var inte flera hundra den här gången, men vi var kanske 30 stycken eller så, som genast hakade på de gamla Hoggytrenderna. Alla ville ha paketsnöre runt handleden i elevhemsfärg (och jag gissade rätt på alldeles för många elevhem på folk jag inte sett på tio år), alla var taggade på fotleken och vi hade skitmysigt när vi gick och fikade.

Jag, Zackrid, Trams och Li på en hoggyåterträff ca 2016
Det var ändå magiskt, och även om jag var skitledsen för tio år sedan kan jag inte tänka mig att Hoggy fått ett bättre legacy än det har. Bland alla grupper jag tillhört som vuxen - på universitet, på jobbet - har jag nästan alltid hittat någon gammal hoggare, och varje gång man började bonda över det inser man att det verkligen är alla andra som är mugglare som aldrig kommer förstå.

True story.

torsdag 15 december 2016

Review: Tio över ett

Tio över ett Tio över ett by Ann-Helén Laestadius
My rating: 4 of 5 stars

Jag erkänner: jag ville hata den här boken eftersom jag fortfarande är arg för att Chriss inte ens nominerades till Augustpriset (YO I'M REAL HAPPY FOR YOU AND I'MMA LET YOU FINSH ...), men okej, det är inte den här bokens fel.

Det är en bra bok och den förtjänade att vinna, tror jag. Den undvek en del tropes jag verkligen hatar i YA-böcker nuförtiden: psykologen var bra på sitt jobb och hjälpte faktiskt, föräldrarna var inte onda eller dåliga de visste bara inte hur de skulle hantera sin dotters problem, och pojkvännen botade henne inte magiskt. Jämfört med den förra boken jag läste, där snubben mer eller mindre tvingade huvudpersonen att komma över sin rädsla, tyckte jag den här boken hanterade det mycket bra.

Jag har inga åsikter om flytten av Kiruna men jag bor inte där så varför skulle jag? Jag besökte staden och gruvan 2012 och det var nice. Det var kul att ha varit på platser där boken utspelade sig. :P


True story.

onsdag 14 december 2016

It's fine, I ran today

Började 13.30 idag (inte riktigt lika lugn dag som i måndags, men nog lär jag hinna med att dricka te och se julkalendern ändå) och det gav mig en väldigt lång morgon. Så vad göra? Well, ge sig ut och springa såklart. Och gå en sväng förbi biblioteket på vägen till jobbet. Så jävla nice. Löpningen alltså. Igår julstädade jag hela lägenheten och bakade lussebullar, och medan bullarna jäste (i två timmar?!) tog jag ett långt, varmt bad och läste bland annat ut en bok, och lite Runner's World.

Att läsa om löpning är ett av mina favoritsätt att bli motiverad på, och i numret jag läste fanns en artikel om stress och träning. Med tanke på att jag känt mig jävligt stressad lately kände jag mig jävligt träffad, för jag vet ju att det faktum att inte inte sprungit ordentligt sedan oktober är en av anledningarna till att allt känns så jobbigt. Och där och då kände jag att nu fucking räcker det med självömkan, imorgon ska jag fanimig springa om det så dödar mig. Jag har skitit i det så länge för jag känner hela tiden att jag har en förkylning på g men som aldrig bryter ut som jag vill vila mig från, men i slutändan blir jag varken förkyld eller riktigt bra. Jag behövde helt enkelt lite mer Jillian Michaels i mitt liv:

Bildkälla: http://www.blastfitness.com/blog/unless-you-puke-faint-or-die-keep-going
OBS att jag i vanliga fall inte tycker det är en bra approach till fitness, men just nu känner jag att jag hellre tränar och sedan får fyrtio graders feber och kan bli frisk från det, än att jag fortsätter med att inte göra någonting och bara bli frustrerad. Kan prata mer om fitspiration som jag inte riktigt är bekväm med en annan dag ...

Anyway, i artikeln pratar de om kortisol, aka stresshormonet (ibland även kallat dödshormonet men artikelförfattare försäkrade oss om att det inte var motiverat). Det är det som triggar fight or flight-reflexen som vi hade mycket stor nytta av när vi jagades av lejon på savannen, men som inte riktigt har samma effekt när man blir nervös inför en presentation på jobbet, TROTS att det är samma reaktion som utlöser kortisolet. Sneaky hormon ...

Jaja, när man springer (eller utför annan högintensiv träning, som att cykla) ökar såklart nivåerna av kortisol i kroppen för man behöver det för att kunna utföra träningen. Det skärper kroppen och hjälper en att prestera, liksom. Extremt bra skit, och sen när man tränat klart sjunker nivåerna av kortisol i kroppen.

Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/487514728392424936/
MEN, det är här det blir spännande, för det forskning visar på att ju mer man tränar och ju bättre kondition man får, desto mindre höjs nivåerna av kortisol när man sätter igång. Och inte nog med det, de sjunker faktiskt till lite lägre nivåer innan de började på, vilket gör att man är mindre stressad i allmänhet. Faktum är att ju mer vältränad man är desto mindre höjs nivåerna av kortisol när man hamnar i andra stressade situationer också, så att man blir bättre på att hantera stress ju mer man tränar.

Så när jag snackar om att jag är så stressad för att jag inte sprungit på länge så är det inte bara något jag säger för att framstå som ett dedikerat fan av löpning eller ett hälsofreak, det är verkligen sant. Visst har jag haft mina ups and downs det här året, men det är först de senaste veckorna det verkligen har börjat påverka mig såhär negativt, så att jag verkligen inte vad jag ska göra och känner mig ledsen och nere oftare än vanligt. Jag har också, nu när jag tänker på det, sovit jävligt mycket sämre de senaste veckorna: jag drömmer hela tiden väldigt intensivt och det tar längre tid än vanligt att somna på kvällen.

Kommer allt det här att bli bättre om jag kommer igång med träningen igen? Kanske. Det kommer troligtvis inte ge mig ett jobb som är välbetalt (om inte någon läser det här och genast bestämmer sig för att anställa mig som inspirationsföreläsare), men det kommer kanske göra det lättare för mig att hantera jobbsökande. Helt enkelt därför att:

Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/487514728392423856/

True story.

tisdag 13 december 2016

Review: Vattnet drar

Vattnet drar

My rating: 3 of 5 stars

Oimponerad är min ett ordssammanfattning av den här boken. Det fanns saker jag gillade, som settingen, den var väldigt bra. Den subtila magin var rätt nice också, även om den mot slutet var FÖR subtil, tills den nästan blev oklar. Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet.

Det tråkiga är att mitt största problem med den är - tror jag - att det låter som att den är skriven av en snubben, även om den inte är det. De kvinnliga karaktärerna känns lite som karikatyrer, och sättet de beskrivs på känns bara ... off, typ. Om det var en manliga författare hade jag bara LOOOOOL typiskt men eller hur!?!? Men nu vet jag inte. Det kanske bara är så som fiktion skrivs numera, den där "gritty" mörka realismen som innebär att alla är ett svin och som vi alla vet finns det bara ett sätt att vara ett svin mot kvinnor på.

Jag kanske läser uppföljarna om jag springer på dem, men jag kommer inte leta.


True story.

måndag 12 december 2016

Your tax money at work

Okej, jag var lite gnällig förra veckan, men det känns bättre nu. Inte för att någonting egentligen löst sig, men man får göra det bästa av situationen liksom.


Såhär typ. När man jobbar en måndag i bokningen och ingen ringer, så allt man kan göra är vräka i sig godis och lussebullar, lyssna på Julradio.se och kolla ikapp på julkalendern. Nog finns det värre saker än att ha ett sådant jobb.

True story.