söndag 28 augusti 2016

Kaos

Allt är så kaos nu. Museet har utlyst fem fasta tjänster på 75% som nu ska tillsättas och naturligtvis har jag sökt dem - tillsammans med resten av timmisarna. 75% känns som perfekt mängd arbetstid i månaden och en fast tjänst skulle innebära att jag faktiskt vet att jag får jobba tillräckligt varje månad och inte behöver jobba varje helg. Perfekt liksom.

Meeeeeen sen är det ju det där med att om man inte får tjänsten kommer det inte finnas tillräckligt med timmar såattehh då måste jag hitta ett nytt jobb. Det vore ju verkligen svinkul!!! Eller inte. 

Jag kanske inte skulle bry mig så mkt om jag hatade mitt jobb, men det gör jag inte, jag gillar det?? Jag vill inte sluta och börja jobba på något ställe där jag måste tvinga upp mig själv ur sängen varje morgon, jag orkar inte det. Jag vet att jag borde söka mer GIS-jobb och utnyttja min utbildning och bla bla bla men jag hade ju just ett GIS-jobb och jag var miserable där så jag är liiiiite orolig att det ska hända igen.

Inser att man är en misslyckad människa och ett intellektuellt skämt om man har en utbildning och sen fastnar i ett serviceyrke och om man gör det förtjänar man att ställas emot väggen först när revolutionen kommer, men det är visst sån jag är… 

Dessutom är en person på väg in i mitt liv och idk det vore skönt med lite stabilitet i livet så inte allt handlar om jobbet??? Nice att veta om man kan få en helg ledig ibland att ägna åt den personen. Plus det faktum att jag inte ens vet hur det blir med den här personen är ju ytterligare en grej i mitt liv jag inte vet och inte direkt kan påverka.

OCH JAG HATAR DET. Jag vill ha problem jag kan lösa och göra någonting åt, jag vill inte att lösningen ska vara att vänta och se, det stressar ihjäl mig och gör mig galen!!! Mitt huvud är 100% kaos på grund av allt det här och fuck knows när det blir bättre…

Imorgon ska enhetschefen ringa alla timmisar om huruvida vi får intervjuer eller inte. Får jag inte en intervju kommer jag obv bli fett besviken men det gör iaf att jag vet vad jag måste göra: söka nytt jobb och ta tag i saker. Även om det suger är det åtminstone något man kan försöka lösa… 

Och får jag en intervju, ja, då fortsätter kaoset ett par veckor till. Hurra …

True story.

lördag 27 augusti 2016

Review: Harry Potter och dödsrelikerna

Harry Potter och dödsrelikerna Harry Potter och dödsrelikerna by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Alltså, efter nio år borde jag inte gråta så mycket över den här boken, eller så borde jag åtminstone vara smart nog att inte läsa de sorgligaste delarna offentligt. Men nej. Jag är en idiot, så jag grät och jag läste både Dobbys död och allt från att trion anländer till Hogwarts och framåt medan jag åkte kommunalt.

Det värsta var, alltså jag menar, jag vet att några dela kommer få mig att gråta så jag försöker stålsätta mig själv och när alla de är över, Voldemort har besegrats och allt är (nästan) väl, så går Harry till rektorns kontor och jag tänkte att nu blir allt bra men jag hade HELT glömt att alla porträtten av rektorerna applåderar när Harry går in och herrejävlagud det fick mig att börja storgråta igen typ.

Så om ni såg en konstig tjej som grät över en bok på tunnelbanan tidigare i veckan, så var det jag.


True story.

torsdag 18 augusti 2016

Review: Nattsvart, stjärnlöst

Nattsvart, stjärnlöst Nattsvart, stjärnlöst by Stephen King
My rating: 4 of 5 stars

Det jag gillade med den här novellsamlingen var att alla berättelserna var bra, det var inga dåliga jag var tvungen att tvinga mig igenom, men det tråkiga är att även om kvaliten överlag vad bra, så var ingen av dem amazing.

Jag har inte så mycket mer att säga om den. Det fanns saker i Storchaffisen jag inte gillade, men jag tror det var min favoritberättelse ändå så uppenbarligen störde sakerna inte mig för mycket. Det var också nice med lite kvinnliga huvudkaraktärer, även om de, likt många av Kings karaktärer, är författare.

View all my reviews

True story.

tisdag 16 augusti 2016

I ain't afraid of no ghosts

Alltså jag har känt mig så omotiverad på sistone. Eller ja, omotiverad kring vissa saker: jag har blivit skitdålig på att blogga och knappt varit inne på Habitica - tidigare en av mina favoritsidor - de senaste veckorna. Jag vill skylla på sommaren och att allt är ostrukturerat, men alltsåååå, jag jobbar ju mer än vad jag gör resten av året på sommaren så borde väl ha extra mycket att strukturera? I don't know.

Okej, bloggandet är väl kanske på grund av att det jag allra helst vill blogga om är något som jag för tillfället försöker hålla lite hemligt, men det är ju inte bara det. Orkar knappt skriva bokrecensioner och när jag gör det kan det dröja flera dagar innan jag pallar översätta dem. Mitt vanliga skrivande ska vi inte ens prata om ...

För övrigt tror jag hemlighållandet går extremt dåligt, lite sådär the world's worst kept secret, men det är ändå skillnad på en hemlig grej som alla vet eller gissar sig till och någonting som man officiellt går ut med. Tänker jag. Men vad vet jag? Kanske grovt överskattar hur intresserade andra människor är av mitt liv, bara för att jag själv suger åt mig skvaller som en svamp ...

På senaste tiden har jag sett Ghostbusters fyra gånger, och jag tror jag lätt kan säga att det är min nya favoritfilm. Älskar typ allt med den, och får jag inte en uppföljare ligger någon jävligt risigt till is all I'm saying. Har hört några haters, men jag tror fan word of mouth är bra för den, det har varit fler och fler personer i salongen varje gång jag sett den och typ alla jag känner tycker den är amazing. Och det är den ju.

Aja, idag har jag tråkigt på jobbet trots att alla kaosar runt mig (hela infon är nedpackad i lådor eftersom de ska bygga om lite imorgon), och har gjort massa nya fina spreads i min Bullet Journal. Livet känns redan mer organiserat!

Vet inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Tror jag börjar bli lite hungrig. Tur jag ska få rast snart ...

True story.

torsdag 11 augusti 2016

Review: Harry Potter och halvblodsprinsen

Harry Potter och halvblodsprinsen Harry Potter och halvblodsprinsen by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Att läsa den här väcker en del minnen. Speciellt delen när Humlesnurr dör. Jag minns hur vi studerade varenda del av den scenen i detalj för att försöka räkna ut vad som egentligen hänt. Han var väl inte död? Han skulle väl komma tillbaka? Och klart som jävla korvspad att Albus Wulfric Brian Percifval fucking Dumbledore aldrig skulle be för sitt liv på det sättet?

Fast första gången jag läste den råkade jag spoila mig själv genom att bläddra i boken innan jag läste. Fantastiskt.

Åh, och nu när jag kan historien och har kunnat den en rätt lång tid märker jag massa små referenser till Aberforth. Jag älskar det för ingen som läste boken at the time kunde ha förstått vem han skulle ha visat sig vara, men det visar ju verkligen att Rowling visste vem han var hela tiden och jag kan inte fatta att hon höll det hemligt så länge. Det och många andra saker.


True story.

lördag 6 augusti 2016

Review: Drakarna

Drakarna

My rating: 1 of 5 stars

Jag var seriöst underväldigad av allt med den här: språket var awkward (som bäst), karaktärerna var platta och förutsägbara och världsbygget saknades. Som andra påpekat har den här premisen med drakar som kan ta mänsklig form, men största delen av boken är bara som vilken tonårsromans som helst, med hintar av någonting större som pågår även om det aldrig utvecklas eller utforskas.

Jag borde veta bättre än att läsa böcker med drakar som egentligen är skiftande människor, de är aldrig bra. Om man inte pallar ha riktiga drakar med i sin novell, med storleken, vildheten, magin, då behöver du fan inte bry dig. De här halvdrakarna är alltid tråkiga som fan och även om den här författaren verkar tro att hon kommit på någonting sjukt kreativt och unikt, så är den i stort sett exakt som Firelight. Jag säger inte att Julie Kagawa snott från den eller något, jag säger att hon - och alla andra YA-författare på planeten, verkar det som - snott konceptet från Twilight och att boken var lika förutsägbar som alla Twilight-ripoffs. En enda gång skulle jag vilja se att tjejen är monstret och killen en vanlig människa, och nej, den omvända Twilight-boken räknas inte.

Jaaa, """"""twisten"""""" här är att de egentligen är drakar som skiftar till människor och inte tvärtom, men det märks typ bara i en mening eller två i början. Efter ett tag börjar huvudpersonen - Ember (smart, va?) - referera till drakdelen av sig själv som "min drake" på samma sätt som whatshername i 50 shades refererar till sin inre gudinna. Det är inte bra och det är inte logiskt, sluta kalla ditt sanna jag för "mitt någonting" och ge det ett eget pronomen - DET ÄR DU. "Min inre draka vill morra men jag gick vidare" hade varit femhundra gånger bättre på andra hållet: "jag ville morra, men min mänskliga form gick vidare" eller nåt sånt. Det hade fått henne att kännas mer drakig, men jag antar att vi behöver en huvudperson vi kan relatera till så då måste hon vara människa utan ett uns drakighet i sig. TRÅKIGT.

Det är också weird att alla karaktärer gör så. Vi får se en annan drakes perspektiv och han refererar OCKSÅ till "sin drake" och den snygge/tråkige fiendekärleksintressesnubben kallar en del av sig själv "min soldat". Antar att det inte är värt det att ge sina olika karaktärer distinkta röster när man skriver ur deras perspektiv.

Ärlgt talat, först trodde jag den här var skriven av en debutant och tänkte vara lite schysst med det dåliga språket, men hon har skrivit TVÅ SERIER innan det här? Oförlåtligt. Ärligt, det finns 137 YA-tropes jag sett förut i den här men ingen av den utmärker den så mycket som "As you know, Bob"-tropen. Såååå mycket awkward dialog där karaktärerna bara förklarar saker för varandra som de redan vet. Och seriöst, du behöver inte hitta på nån töntig anledning för att ta med beskrivningar i din bok, du kan bara berätta om hur folk ser ut ...

Romantiken är nästan trovärdig på grund av karaktärernas snarlika bakgrund, men den där kärlek vid första ögonkastet-grejen funkade inte, snälla, kan vi bara sluta med sån skit? Jag är så trött på det.

Andra saker jag bara inte kan hantera:

- Brandfacklan som smeknamn. Jag tänkte att det kanske var "Torch" eller nåt på engelska, men är Firebrand, men det är minst lika awkward. Flamman hade varit bättre, kortare, OCH matchat hans känslor för henne.

- Det extremt superhemliga speciella draknamnet ... COBALT. HAHAHAHAH what!? Han gjorde det till värsta stora grejen om sitt sanna draknamn och att han inte vill avslöja det hursomhelst bla bla och sen är det fucking COBALT. Ett engelskt ord?????? Jag menar, borde det inte vara något i stil med Chrysophylax eller Nidhögg eller "ett ljud som enbart existerade på drakspråk och lät som ljudet av dånande eld och som beskrev den vackra blå färgen på hans fjäll" ... Nej, det är fucking Cobalt.

- "Vi är en superhemlig organisation som jagat och dödat drakar i århundranden. Vår bäste soldat är en tonårig pojke."

- Hur vet Garret att ölen han dricker smakar "billigt" när han aldrig druckit förut i sitt liv? lol

- Ember som ba "varför vill folk döda drakar, de har inte gjort något" när typ varenda annan drake i berättelsen har antydit att drakar är en mindre värd ras som de vill ha ihjäl

Det fanns antingen mer men jag börjar bli trött. Jag hatade boken de första 100 sidorna men det blev lite bättre efter det, men jag vill ändå inte ge den bra betyg. Med Firelight visste jag i alla fall att det skulle vara en töntig tonårsromans i samma sekund som jag lånade den, men den här låtsades vara någonting mer och det är ett värre brott, så även om den egentligen - rent objektivt - är bättre än Firelight, så får den ett lägre betyg. Och det finns inte ett skit du kan göra åt det.


True story.

fredag 5 augusti 2016

Everyone hail to the pumpkin queen

Alltså, kolla!!!!


Är så stolt över mig själv! Eller över mina små pumpor. Planterade dem den 14 juli, så på inte ens månad har de börjat gro så pass att jag var tvungen att kicka ut dem ur balkonglådan och införskaffa den där monsterlådan från IKEA (för jag har inte råd att köpa en riktig kruka som kan ta 50 liter jord, så då fick det blir en IKEA-låda).

Min förhoppning är att de ska kunna gro på riktigt där och bli stora och fina. Det ska ta ungefär 90 - 100 dagar innan de är färdiga och det gör ju att om det växer upp en riktig pumpa är den redo lagom till Halloween. Om inte annat hoppas jag på att de ska klättra all over balkongen för älskar klättrande växter.

Älskar växter.

True story.

söndag 31 juli 2016

Review: Harry Potter och Fenixorden

Harry Potter och Fenixorden Harry Potter och Fenixorden by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Att läsa om den här är alltid lite ångestfyllt för jag vet att den kommer vara lite jobbig att läsa, för det händer sååå mycket dåligt och det är en väldigt lång bok. Allvarligt, bara att bära runt på den här tusen sidorna är jobbigt, sen kommer all Umbridge-skit ... usch, nej, den är jobbig.

Men grejen är, den är också skitrolig! I den här boken har Rowling verkligen räknat ut hur hon ska få sin humor att fungera, för det är så mycket fler roliga situationer och dialoger i den här jämfört med de tidigare böckerna. JAG ÄLSKAR DET. Några av mina favoritdelar är här: allt från ett tomtebloss som stavar "bajs" till Trelawney som jävlas med Umbridge genom att berätta för Harry att han ska leva tills han är gammal och får tolv barnbarn till Rons "från och med nu struntar jag i om mina teblad stavar Dö, Rön, dö, jag tänker slänga dem i soporna där de hör hemma" är skitroligt.

Och minns ni min teori från bok två om hur Draco och Ginnu har en "jag hatar Harry Potter"-klubb och att Draco hjälpte henne skriva dikten hon skickar på Alla hjärtans dag? I den här upplyser Draco Harry om att han skrev "Weasley är vår kung"-citatet. Så min teori är basically canon.


True story.

lördag 30 juli 2016

App life

Lever applivet just nu. Testar allt, typ. Men när man äntligen skaffat en Androidtelefon och kan ha alla roliga appar som man tidigare bara hört talas om, då är det svårt att låta bli. Den enda jag inte gillat hittills var Snapchat, den var jag tvungen att avinstallera efter bara några timmar för den gav mig så mycket ångest.

Men är nöjd!! När man lagt 7k på en telefon kan man ju vara orolig för att den inte ska vara värd pengarna, men it fucking was. Älskar allt med den, att jag kan spela pokémon, att den är såååå mycket snabbare än min gamla telefon, att batteriet inte laddar ur efter fem minuter (bara om jag spelar pokémon), till och med att den är fett stor!! Allt med den är bra, kan seriöst rekommendera den till alla som funderar på en telefon med riktigt tangentbord (fast det skadar väl inte att vänta nån månad tills den är lite billigare).

Har tack vare telefonen skaffat Instagram också!! Okej, ska jag vara helt ärlig kunde jag ha det redan på den gamla, men jag tog bort mig därifrån efter en halvtimme när jag insåg att man bara fick posta kvadratiska bilder. Helt rimligt. Nu stör det mig inte alls lika mycket när jag är förberedd, så nu får ni ta och följa mig:


Jag har förstått att poängen med Instagram är att låtsas att man lever ett perfekt hipsterliv, så min fokuserar främst på växter. Menehh följ mig ändå, det blir skoj! Nu är det lite bilder på katter också eftersom jag kattvaktar åt min bror och hans sambo (delvis assisterad av Chriss och Trams).

Ikväll ska jag äntligen se Ghostbusters!!! SF har nån storts kampanj där man kan få 2000 poäng om man ser fyra filmer innan 14 augusti ... och jag tänker fan se Ghostbusters fyra gånger innan dess. Även om den är pissdålig.

Efter det ska vi på midnattssläpp för The Cursed Child! Trodde jag var alldeles för gammal för såna grejer, men English Bookshop kom och ville ha hjälp med att arra någonting och vi är alldeles för dåliga på att säga nej, såhär är vi nu. Men det ska bli kul! Kommer bli ett tiotal personer vilket känns mycket mer nice än de tusen som kommer att gå till SF-bok. Det är jag faktiskt alldeles för gammal för ...

True story.

måndag 25 juli 2016

Review: Blodsmagi

Blodsmagi Blodsmagi by Tessa Gratton
My rating: 2 of 5 stars

Ehhhhh, jag gillade inte någon av karaktärerna i den här, de var alla tråkiga och platta och ... stereotypiska. Jag har sett dem och deras tragiska bakgrundshistorier i hundra böcker innan. Den enda karaktären jag gillade var farmor Judy (och lite Mary/Lilith om jag ska vara ärlig) men hon (de) var allvarligt underanvända, såklart.

Det kändes aldrig som den var på väg någonstans? Det som kändes som bokens klimax hände typ med hundra sidor kvar och sen var det typ bara ... okej?? Och nu då?? Det fanns inga stora avslöjanden kvar i slutet av boken, så det hände mest.

Och alltså, varför kan tjejer i böcker bara ha kort hår på grund av någon sorts trauma? Gudarna förbjude att hon bara vill ha kort hår av nån jävla anledning, neeej, det måste vara plot eller trauma eller någonting. Tjejer måste ha långt hår!! Hur ska vi annars veta att de faktiskt är tjejer?

Jag gillade atmosfären i boken dock, vilket är varför den får två stjärnor. Typ, om någon gör en moodboard av boken så skulle jag älska det. Så det var nice. Resten, inte direkt.


True story.

torsdag 21 juli 2016

Pokémon Priv

Pokémon Go släpptes ju som ni säkert vet i lördags. Åtminstone i Sverige, det fanns ju i andra delar av världen ännu tidigare, och eftersom jag taggat spelet i idk ett år eller mer, när det nu announcades, kan ni ju tänka er att jag var taggad. Älskar ju pokémon, har spelat alla main-spelen och tänker inte sluta med det direkt.

Så det var till min enormt stora sorg jag insåg att jag inte hade något sätt att spela spelet. Att det inte skulle fungera på min BlackBerry Q5 var väl inte så förvånande, den har ju inga appar whatsoever, men jag tänkte att worst case kan jag spela på surfplattan och använda telefonen för att dela internet till den.

Fast sen visade det sig att jag inte alls kunde göra det för till och med surfplattan har för dålig version av Android. Det var helt enkelt dags att göra slag i saken och köpa någonting jag haft ögonen på också i nästan ett år: BlackBerry Priv.


Japp, en BlackBerry med Android och ett utfällbart tangentbord. Operativsystem är Android men med vissa BlackBerry-funktioner så det är som att den är fucking gjord för mig. Mitt enda complaint är att den har qwertz och inte qwerty, så y och z-tangenterna har bytt plats. Men det är ett rätt minor complaint på en i övrigt amazing telefon.

Så nu kan jag spela pokémon!!! Fick telefonen igårkväll och är sjuk nu så har inte haft tid att ge mig ut på någon ordentlig jakt, men några gånger har jag iaf lämnat huset och tagit lite pokéstops. Älskar det so far! Älskar när nån lägger en lure och man ser hur folk flockas, älskar att hälsa på andra som är ute och jagar, och älskar att hitta nya pokémon. Det är typ allt jag drömt om!

Är såklart Team Valor för pokémon röd är det bästa spelet. Det är också praktiskt att hela mitt jobb är det, för vi har ett gym precis utanför museet (samt massor av pokéstop inne i museet - så kom dit!) som vi tänker försvara, så då underlättar det om alla valde samma liksom.

Imorgon ska jag och Zackrid ut till Täby för att jaga pokémon och efter det ska vi nog på det där skitstora pokémoneventet på Gärdet. Älskar att det gick från "vi träffas ett par stycken och jagar pokémon hela natten" till "vår huvudsponsor Tre kommer att sätta upp en extra telemast för att alla ska ha mottagning och sälja laddningsstationer till de som behöver dem" på bara några dagar.

Det är så extremt spårat och så extremt fantastiskt.

Aja, tills dess ska jag se klart Stranger Things som jag ägnat dagen åt. Känns som en blandning av typ alla Stephen Kings bästa berättelser så den är ju verkligen right up my fucking alley.


Fast allvarligt, hur fan ska jag vänja mig vid storleken på den här jävla telefonen? Den är helt orimlig.

True story.

tisdag 19 juli 2016

Review: Harry Potter och den flammande bägaren

Harry Potter och den flammande bägaren Harry Potter och den flammande bägaren by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Det jävla Priori Incantatem-kapitlet får mig att gråta varje gång, samma sekund som de kommer tillbaka börjar jag störtböla typ. Så det är kul! Nej, det är det. Det är ett så bra klimax på en sån bra bok.

Det enda som stör mig är hur tråkig Turneringen i Magisk Trekamp är om du inte tävlar i den. Ja, den första uppgiften är cool, men resten är skittråkigt att se på, som i den här serien. Och vadå, ingen quidditch??? Så de får titta på ingenting och göra ingenting på hela året för att någon tråkigt turnering händer.

Och, Beauxbaton och Durmstrang lämnas vind för våg i ett helt år medan deras bästa elever och rektorer är på Hogwarts. Hur lär sig de eleverna någonting? De läser inte ens samma ämnen som Hogwartseleverna, så får de lektioner av sina rektorer eller går de på Hogwartselevernas lektioner?

Jag älskar boken men det är helt orimligt.


True story.

lördag 16 juli 2016

"Vi är här nu"

Alltså fy fan.

Jag tänker att alla som läser min blogg vet att jag jobbar på Naturhistoriska och att jag trivs rätt bra med mitt jobb, så om jag säger att jag att jag hellre typ bryter fotleden igen än går till jobbet imorgon, då kanske ni förstår hur illa det faktiskt är.

Anyway, idag jobbade jag i Cosmonova, vilket alltid är lite nostalgiskt och påminner om förra sommaren då jag jobbade där hela tiden. Dessutom var det ganska varmt ute vilket innebär att det inte varit kaosmycket besökare, och så är det mörkt och svalt i salongen, vilket passar perfekt när man hatar sommaren som jag. Aja, det är åtminstone inte trettio grader ute, så kanske inte ska klaga så mycket ...

Dagen började helt normalt, jag kom till jobbet, kollade hur många som skulle gå på filmerna, och gick den vanliga rundan för att kolla att allt står rätt till inne i salongen. Jag kan tycka att det är rätt nice att göra det, så man inte släpper in folk och upptäcker att någon glömt ställa upp dörrarna eller att det står på skärmen att folk ska testa sina 3D-glasögon när det inte är en 3D-film.

Nu förutsätter jag att alla varit på Cosmonova, men för er som inte har det så är det en så kallad IMAX Dome-bio, vilket betyder att bioduken är en gigantisk kupol, så att du är omsluten av filmen du ser. Den är 23 meter i diameter, så SF kan slänga sig i väggen med sina fjuttiga 21 meter IMAX ... Ehum. Salongen är med andra ord enorm och större delen av den är bara tom yta mellan duken och sittplatserna.

Ibland kommer man in där innan teknikerna har startat upp bion och då är det mörkt i salongen. Jag menar inte mörkt som i "det var lite mörkt igår när jag gick upp på toa mitt i natten och gatlampan utanför fönstret slocknat", jag menar mörkt som i "det finns inte ett uns av ljus i hela den här salongen och mörkret som breder ut sig framför en känns nästan fysiskt påtagligt". Det spelar ingen roll att jag sprungit upp för Cosmonovas trappor hundra gånger innan, att jag smitit in där mellan filmerna och tagit en paus för att komma bort från alla besökare, det faktum att det är mörkt som i en grav och en enorm tom yta framför en är fruktansvärt. Jag har kollegor som berättat om att de drömmer mardrömmar om att vara inne i Cosmonova när det är sådär mörkt, och de första gångerna det hände mig gick jag faktiskt tillbaka ut och tog den långa vägen ner till insläppet för att komma ifrån det. Jag vet inte varför, men det där tomrummet och det totala mörkret skaver mot någonting djupt nere i ens själ.

Nu för tiden har jag kommit på att tänder man bara mobilficklampan är det inte så farligt att gå ner för trapporna även utan annan belysning. Tog mig bara ett halvår eller så att komma på det ... Ändå är det någonting obehagligt bara de där första stegen in i den nersläckta salongen innan man inser att det är mörkt, någonting som får en att sakta ner och hålla andan medan man lyssnar efter ... ja, vad exakt vet jag inte, men någonting.

Så det var ju verkligen helt fantastiskt skitkul när jag kom in där till mörkret imorse och upptäckte att kameran på mobilen inte fungerade. Den har börjat kuka ur lite på sistone (och tar bilder som får folk att tro att jag lagt in ett artsy instagramfilter) och när den inte funkar då funkar inte ficklampan. Först tänkte jag att jag skulle gå runt men sen tänkte jag att vafan jag är vuxen, jag har jobbat här i ett år nu, den här förvuxna filmsoffan skrämmer inte mig, så jag gick in i salongen och famlade mig fram till trappräcket. Det är som är så sjukt är att även om man har dörren till salongen öppen så räcker inte ljuset från korridoren mer än någon meter in, det är som om Cosmonova slukar allt ljus som skulle kunna lysa upp där inne.

Ja, ja, i alla fall så famlade jag mig fram till trappräcket och tog mig långsamt ner för den branta trappan. Redan här ångrade jag det här skitdumma beslutet, men det är inte som att det var särskilt lockande att gå tillbaka heller. Det var som att det var lite pinsamt att bli rädd och vända om, trots att ingen förutom jag själv hade sett det.

Det var då viskningarna började.

Jag flämtade till så högt att jag typ skrämde mig själv och blev stående i trappan halvvägs genom ett steg. Okej, det kanske inte ens var viskningar, vad vet jag, det kanske är så nån av projektorerna låter när den vaknar till liv på morgonen, men det lät verkligen som röster, även om jag inte uppfattade några ord. Efter några sekunder tvingade jag mig själv att ta ett steg till, och ett till, men viskningarna blev bara högre och högre och högre ... till sist pallade jag inte mer. Jag vände mig om, sprang ut ur salongen och gick den långa vägen ner till insläppet. Tvingade min stackars kollega att gå och kolla om teknikerna tänt upp när det var dags för insläpp så att jag skulle slippa gå in i mörkret igen, men det hade visst tänts. Ingenting konstigt där.

Nej, visst. Ingenting konstigt. Ändå kände jag mig fruktansvärt tacksam för att det var min kollega som tog första filmen och inte jag.

Efter att ha hängt i kassan lite och gett infon rast hade jag glömt bort de läskiga viskningarna lagom tills det var dags för insläpp till nästa film. Till min förvåning var det inte min kollega som dök upp utan tjejen som jobbar som resurs idag (det vill säga att hon jobbar inte på någon av de fasta stationerna, utan hjälper bara till där det behövs). Min första kollega blivit akut sjuk under filmen och tvingats gå hem. Resursen sa att hon sett rejält bakis ut, men när jag träffade henne en timme innan verkade hon helt frisk. Hon är verkligen inte någon som brukar vara sjuk i onödan, så jag antog att hon blivit magsjuk eller så. Nu är jag inte lika säker.

Men, tanken på de läskiga viskningarna hade försvunnit och när jag presenterade filmen kändes det mest nice att jag inte var magsjuk. Det var typ hundra personer i salongen, så inte ens halvfullt, men ändå tillräckligt för att det inte ska kännas meningslöst att köra en film.

På väg upp för trappan hörde jag de där viskningarna igen och det hade varit så lätt att bara tänka att det var en högtalare som krånglade eller en besökare som sa någonting, men den här gången var det extremt tydligt vad viskningarna faktiskt sa:

"Vi är här nu."

Ooooooookej, tackochhej nu drar jag hem. Eller inte. Alltså jag ska inte ljuga: i ungefär en sekund var jag så rädd att jag trodde jag skulle kräkas, men sen drog filmen igång och ingen annan i salongen verkade ha märkt någonting, så jag tvingade mig upp för trapporna och in i båset där vi sitter medan filmen är igång. Lyssnade spänt resten av filmen efter någon endaste liten viskning, men ingenting.

Ändå hade jag en klump i magen som inte försvann förrän jag gick ut ur salongen för att ställa upp dörrarna när filmen nästan var över. Jag hatar som sagt sommaren, men jag får ändå uppskatta att det är en ljus årstid, för det är det svårt att vara rädd i fullt dagsljus. Var också rätt glad över att filmen bara var tjugo minuter lång och tog slut snabbt.

Jag hade filmen direkt efter (också tjugo minuter lång) och när jag klev in i salongen - trots att den var upplyst och full av surrande människor - kände jag samma instinktiva skräck, samma motvilja mot att gå in där som jag brukar känna när det är nedsläckt. Jag darrade seriöst på rösten när jag presenterade filmen, men antagligen trodde väl folk bara att jag var lite nervös (som om). Det kom inga läskiga röster den här gången, och under lunchen började jag återigen intala mig själv att jag bara inbillat mig allt. Ni vet. "Jag är nog bara trött", "det var säkert bara en högtalare som inte fungerade som den skulle", "det kanske var en besökare som sa det", sånt där rationaliserande. Ni sitter säkert likadant nu med era mest logiska förklaringar till vad som hände och vad det var jag upplevde.

Men så var det det här med min andra film.

När jag kom in i salongen efter lunch, redo att presentera en fyrtio minuters-film, dansade ljusa och mörka linjer över hela Cosmonovas kupol. Jag har aldrig sett någonting liknande, men jag vet att det finns en del testslingor som teknikerna ibland drar på, för att se att olika delar av utrustningen fungerar som den ska. Vi har ju tre olika kamerasystem (digital 3D, IMAX-projektorer och Fulldome), och eftersom det här verkligen var över hela-hela kupolen antog jag att de testkört Fulldome-systemet och råkat glömma stänga av testgrejen. Det har hänt förut att de glömt det, en gång när jag såg en film var det fullt av läskiga ansikten som stirrade ut över publiken även när filmen börjat.

Jag borde förstås redan då funderat över det faktum att vi inte visar några Fulldome-filmer under sommaren, och att alla sex projektorerna som används för de filmerna var stängda. Men sånt vill man liksom inte tänka på.

Anyway, jag presenterar filmen som vanligt, ber alla att stänga av sina mobiler och att inte filma eller fotografera när filmen är igång, bla bla bla, och börjar gå upp för trappan. Det är knäpptyst medan alla väntar på att filmen ska börja, vilket den oftast brukar göra när jag är halvvägs upp för trappan. Den här gången hann jag hela vägen in i båset innan filmen började, men de vita och svarta linjerna fanns kvar.

Sedan börjar någonting äntligen projiceras på duken, men det är inte rätt film. Filmen som projiceras visar en bild av en annan planet, en som påminner om Mars men med en grönaktig sand snarare än röd. Fortfarande dansar linjerna över kupolen och det är knäpptyst inne i salongen. Vi visar inga rymdfilmer i sommar, det ska vara ljud på alla våra filmer och det ska inte vara med några dansande linjer, så jag börjar famla efter telefonen för att ringa teknikerna och be dem fixa det, för det är helt klart någonting som är fel.

Innan jag ens fått upp telefonen börjar viskningarna igen. "Vi är här nu ... vi är här nu ... vi är här ..." Vid det här laget förstår till och med besökarna att någonting är konstigt, och deras småprat sprider sig i salongen. Några barn börjar gråta, men det händer iofs på föreställningar som går felfritt också.

Till sist får jag fatt i telefonen och slår numret till teknikerna. Och det här är verkligen inget skämt någonstans, jag kommer aldrig glömma det samtalet om jag så lever tills jag är hundra år gammal. Fy fan.

"Jaa?"
"Hej, det är Ell uppe i filmen, och alltså det är något väldigt konstigt här. Det verkar vara nån rymdfilm som visas och det är några konstiga linjer över skärmen ..."
"Åh, helvete."

Ni vet när man väger på en stol och tappar balansen, den där hisnande känslan man får i samma sekund som man inser det? Här slog den mig så hårt i magen att jag nästan tappade andan och den har fan inte lämnat mig sen dess.

"Utrym salongen, nu."
"Va?"
"Utrym! Nu!"

Jag ser mig egentligen som en person som är bra att ha i krissituationer, som liksom kan hålla huvudet kallt, ta ett djupt andetag och bara kötta på tills krisen är över, och sen - om det behövs - få panik. Men då ... alltså jag visste inte ens vad fan jag skulle göra. Vadå utrym? Det hade inte ens gått nåt larm, hur gör man ens då? Ber alla gå ut? Filmen spelas fortfarande!

Samtidigt hör jag teknikern skrika till sin kollega om att hämta en tändare, vilket gör situationen ännu mer bisarr. Speciellt med tanke på hur allvarligt vi ser på brandsäkerhet på mitt jobb (något som kommer sig av de hundrasjuttiotusen liter högexplosiv sprit som förvaras under byggnaden).

Så jag stod bara där som en idiot, med ögonen fästa på skådespelet över kupolen. Långsamt svepte kameran över planeten och de gröna sanddynerna. Två solar steg över horisonten. Jag kunde inte slita blicken från skärmen och publikens viskningar och småprat hade tystnat. Vi var alla som förhäxade.

Sedan tjöt brandlarmet och filmen stannade automatiskt. Jag hatar det där jävla ljudet av brandlarmet, tätt följt av rösten som bara "viktigt meddelande: en brand har utbrutit i byggnaden ..." Den är så lugn och själv vill man bara skrika, men idag var den på ett sätt det finaste jag någonsin hört. Och på ett annat sätt det värsta som hänt i mitt liv.

Aja, brandlarm har jag åtminstone hanterat förr så då vet jag hur man gör. Jag slängde mig på panikknappen som kapar högtalarsystemet och sa med min allra lugnaste röst åt folk att gå ner till brandutgångarna och att sedan ta sig ut till flaggstången framför huvudentrén som är uppsamlingsplatsen. Därefter slet jag åt mig en av de fula västarna vi ska ha på oss och ryckte åt mig pappret med utrymningsinstruktioner. Nånstans där dök resursen upp för att ta den andra utrymningsvägen (det finns en för den som har Cosmo-filmen och en för den som inte har en film). Hon verkade nästan lite taggad vilket jag inte kan klandra henne för, för första gången jag var med om ett brandlarm tyckte jag också det var spännande, men efter allt som hänt under dagen ..... njaej.

Men, med tydliga instruktioner och ett djupt andetag kunde jag åtminstone ta tag i mig själv och göra det jag skulle. Jag såg till att alla kom ut ur salongen innan jag följde efter själv och sedan skrek jag på folk tills de gick till uppsamlingsplatsen. Det kan vara så jävla svårt att få folk att gå dit, jag blir seriöst tokig på det, men det är ju inte som att man kan skrika att om brandkåren inte kommer fram finns en risk att vi spränger oss själva och halva Djurgården i luften. Panik lär inte göra folk smartare.

Dessutom var jag distraherad. Att brandlarmet gick precis efter att Cosmo-teknikerna ropat om tändare, det var väl knappast en slump? Och teknikerna fanns ingenstans i folkvimlet.

Jag såg dem faktiskt inte förrän brandkåren gått igenom byggnaden och gett alla tillåtelse att gå in igen, då kom de smygande och sa att projektorn inne i Cosmonova överhettats och att det var vad som orsakat brandlarmet. Tyvärr, sa de, går det inte alls att köra några fler filmer idag för de måste gå igenom hela systemet och se till att det inte händer igen. Eller hur.

Ja, det fanns inte så mycket för mig att göra utan några filmer att visa,så jag fick bli resurs under resten av dagen. Med tanke på att det redan kändes lite överflödigt med en resurs (eller ja, inte när min Cosmo-kollega gick hem på morgonen, men innan), var det extremt överflödigt med två.

Såattehhh, jag gjorde det enda rimliga och gick tillbaka till Cosmonova.

Alltså, jag VET. Helt idiotiskt, om jag var med i en skräckfilm skulle jag fan tycka att jag förtjänade att dö, men jag måste ju få veta. Och jag är inte helt dum i huvet, jag gick inte in i salongen igen (you couldn't pay me to ... eller vänta, jag får ju betalt för att gå in där. Fan), men jag gick in till teknikerna. Om inte annat tyckte jag att jag förtjänade svar eftersom jag inte angav dem för att ha satt igång brandlarmet.

Inne i teknikernas rum var det kaos, inte för att där brukar vara särskilt välstädat (det ligger ofta papper huller om buller över deras skrivbord), men nu hade de vräkt omkull datorer och skärmar och annan konstig utrustning som jag inte har en aning om vad den används till, och det steg rök ur en papperskorg i ett hörn. När jag öppnade dörren stod de längst in och viskade med varandra, men när de fick syn på mig blev de misstänkt tysta.

I några sekunder såg vi bara på varandra, innan en av dem (han som jag pratat med i telefon innan, den andra vände sig mot sitt skrivbord och började bläddra bland lite papper, som liknande ritningar över museet) suckade djupt och sa "vad har du sett?".

"Vad borde jag ha sett?" frågade jag, och fick en sorts fnysande skratt till svar.
"Du borde inte ha sett nånting", sa han. "För det borde inte finnas någonting där."
"Men det gör det?"
"Kanske."

Vi var tysta igen. Jag måste ju fråga men jag vågade fan inte. Det fanns på tungspetsen, så nära att jag nästan kvävdes av det, men jag fick inte ur mig något. För jag vet inte om jag faktiskt ville veta svaret.

"Du satte igång brandlarmet", sa jag till sist.
"Jo", sa han. Inte ens ett försök att förneka det. Som om det inte kostade museet massor av pengar vid falsklarm. "Det var nödvändigt."
"Varför?"
"Du vill nog inte veta."

Nej, det gjorde jag väl egentligen inte.

"Gå hem", sa han när jag inte sagt någonting på ytterligare några sekunder. "Det kommer vara fixat på måndag."
"Är ni säkra?"
"Nej."

Någonting drog genom rummet. Jag vill säga att det var en kall vind för det hela min kropp slog ut i gåshud och jag stelnade till som man gör på vinterdagar när musklerna är för kalla för att röra sig, men ... inte fan kände jag någon vind.

Det räckte för mig, jag hade haft hjärtat i halsgropen sedan jag blev tillsagd att utrymma och det finns bara så mycket jag kan uthärda innan jag bryter ihop, så, jag gjorde som han sa. När jag öppnade dörren för att gå därifrån sa den andra teknikern (som hållit på med ritningarna hela vår konversation) precis så högt att jag kunde uppfatta det:

"Om du verkligen vill veta är det ganska lätt att googla på det."

Jag lät dörren smälla igen bakom mig, sprang ut från Cosmonova och sjukskrev mig för resten av dagen. Jag tror inte direkt de saknade mig.

Så, här sitter jag nu. Jag har druckit två koppar te och virat in mig i en filt sedan jag kom hem men ändå kan jag inte skaka av mig en isande kyla i ryggmärgen. Varje okänt ljud får mig att hoppa till, när marsvinen skriker efter mat skriker jag lika högt av chock, och mina jävla händer kan inte sluta darra. Jag har suttit och skrivit här i en timme för jag trodde det skulle få mig att må bättre, men jag vettefan alltså. Jag är livrädd för att googla på vad jag hörde men samtidigt är jag så sjukt jävla nyfiken så jag vet inte hur länge till jag kan låta bli.

Och det värsta är att jag måste gå till jobbet igen imorgon.

fredag 15 juli 2016

Review: PathFinder

PathFinder PathFinder by Angie Sage
My rating: 3 of 5 stars

Ingenting i eller på den här boken berättar att den är uppföljarserien till Septimus Heap-serien, vilket är irriterande för jag har inte läst Septimus Heap-serien och det gör att det kändes som att jag dragits med på en fest där alla känner varandra utom mig. Även om festen är nice fattar man inte vad som pågår och det är irriterande.

Jag gillade settingen och karaktärerna som de presenterades för mig, men jag hade stora problem med att skilja på alla Heaps och förstår hur magin fungerade. Förlåt, my bad: the Magyk. Stavningen och det konstanta felstilandet av magyska ord var rätt störande, och inte vad jag vill ha av en bok.

Plus att det kändes aldrig som om ploten kom igång, inte förrän boken höll på att ta slut och nästan allting löste sig, vilket gör böcker långsamma och jag gillar inte det. Kanske är jag för gammal för boken men det kändes också som om den gjorde alldeles för mycket telling snarare än showing, på ett sätt som liksom översimplificerade allt ... men ja, jag kanske är för gammal.

Känner lite för att läsa Septimus Heap-serien nu, men jag kommer inte springa till biblioteket för att få dem. Men om de plötsligt trillar ner i knät på mig eller så ...

View all my reviews

True story.

onsdag 13 juli 2016

Juni i bilder

Nu är det ju nästan halvvägs genom juli så kanske lite sent för en tillbakablick, eftersom jag för tillfället är mer fokuserad på att blicka framåt: mot hösten. Fy fan. Bara några månader kvar innan man kan dränka sig i pumpor och ha på sig kläder man faktiskt gillar. Kan knappt vänta.

Men, juni då:


Jag roade mig i butiken.


Mikaela slutade, så vi ställde till med superfika för henne. Det var vääärt.


Jag sprang Blodomloppet och det gick jättebra! :D


Var hemma hos Li för ett MultiConmöte. Där bjöds på veganskt fika: oreotårta och havrekakor. Alla tyckte oreotårtan smakade vinylhandske utom jag som tyckte den var nice!


Åkte till Uppsala för att låna Quidditchutrustning. Här är jag och Wilson (aka Klonken) på väg hem.


Chillade lite på jobbet.


Åkte till Dalarna med mitt andra jobb. Det var väldigt fint där!


Och så testade jag min cosplay inför MultiCon!


Köpte nya löpskor för jättemycket pengar.


Reste med en TARDIS ...


Till MultiCon, som det äntligen var dags för! Men vad som hände där kanske det blir ett eget inlägg om ...

True story.