söndag 28 maj 2017

Vad jag gör på internet nu för tiden

Jag vet inte om nån faktiskt bryr sig, men här kommer en lista på vad jag gör på internet nu för tiden:


  • Sociala medier
    Well, duuuuh. 90% av det jag gör. Ni hittar mig främst på tumblr, Twitter och Instagram. Räknas det ens som att vara på internet att kolla sociala medier nu för tiden? Jag är tveksam.

  • Läser bloggar
    Inte lika ofta som jag vill dock ... mina favoriter är och förblir Epbot och TramsFrans.

  • Har hållit på med Duolingo sedan typ 2013 och klarat av kurserna i tyska, franska (skitspråk), norska, esperanto (mysspråk!!) och spanska. De har släppt japanska till iOS tror jag, men det verkar inte redo för webben eller Android än, så även om jag är mest taggad på det tror jag nästa kurs blir italienska eller ryska. Kan inte påstå att sidan gjort mig flytande i något av språken, men det är roligt att lära sig i alla fall!

  • Sysslat med sedan i sommar och klarat av kurser i Python, HTML, CSS och Javascript. När jag var ung älskade jag att koda fula hemsidor i HTML så att sitta med det här och försöka lära mig programmera är kul av ungefär samma anledning. Plus bra att ha på CVt!

  • Tekniskt sett en blogg, men jag har gått bakåt i arkiven till 2013 utan att tröttna, så det får sin egen kategori. När jag är klar med allt annat eller sitter och tråkar in på Cosmonova är det främst Captain Awkward jag roar mig med.

  • Gamify your life! Har hållit på med Habitica sedan 2013 eller 2014 och är snaaaart level 100. Stödjer även sidan ekonomiskt och det är det första ställe jag lagt ner pengar på för att köpa typ virtuella husdjur. Men det är kul, rekommenderar sidan till ALLA som vill bli mer produktiva.

  • Okej, TEKNISKT sett ett socialt medie (medium?), men jag använder det inte riktigt så? Pinterest är dit jag går när jag känner mig lite hipstrig och vill pinna någon fin bild på ett höstlöv eller någon som springer i regnet. Känner noll krav på att gå in dagligen eller att kolla vad alla pinnar. All flash och no substance.

  • Random skit
    Resten av tiden vet ni hur det är, man klickar på en länk som tar en till en sida där man hittar en ny länk och så vidare och sedan har man plötsligt lärt sig allt om bensinmackarnas historia i Sverige (visste ni att ordet "mack" kommer ifrån företaget som gjorde Sveriges första bensinpump, och är en förkortning av ägarnas initialer, Matthiason, Anderson, Collin och Key?) ...
Aaaaanyway, det är vad jag gör på internet. Vad fan gör ni?

True story.

onsdag 24 maj 2017

Review: Ordbrodösen

Ordbrodösen Ordbrodösen by Anna Arvidsson
My rating: 4 of 5 stars

Första boken i år (tror jag) som jag läste ut på en dag och inte kunde lägga ifrån mig. Anna Arvidsson har lyckats hitta på en magisk kraft som man inte sett tusen gånger innan, som inte känns särskilt krystad, och som skapar en väldigt intressant värld omkring sig.

Dessutom har den många och intressanta karaktärer som har intressanta relationer med varandra, även om vissa av dem kanske är lite klyschiga. Jag gillar att handlingen är lite all over the place (geografiskt), och att den använder sociala medier, fast hela "ingen kontakt med omvärlden"-grejen kändes mest som ett sätt att inte ge huvudpersonen några vänner eller någon direkt bakgrund.

Men boken är jättebra och jag vill gärna läsa mer om de här karaktärerna. Det finns definitivt mer att utforska i världen!

View all my reviews

måndag 22 maj 2017

Osäkra jobb

Har velat tipsa om den här Aftonbladet-artikelserien ett tag: Osäkra jobb. Den beskriver typ min arbetssituation, även om jag lyckligtvis inte har det sådär extremt, men jag känner igen mig i väldigt mycket av texten.

Men hur mycket hon än trivdes på arbetet när hon väl var där, och hur mycket hon än tyckte om arbetskamraterna och gemenskapen och kunderna så maldes Jessica ner. Hon kunde aldrig slappna av. Hon hade ständig jour utan att få betalt för det. Hon kunde inte planera något med vänner. Hon visste inte om hon hade pengar nästa månad. Hennes sambo ville åka till Grekland på solsemester. Skulle hon ha råd med det? Och vågade hon lämna staden, lämna chansen att bli inringd? 

Det där är literally mitt liv!!!  Planerar aldrig in saker med folk på dagtid om det kan undvikas för jag vet ju aldrig, jag KANSKE blir inringd och då måste jag kunna göra det. En av grejerna jag skippade förra månaden var att hälsa på min döende farmor på sjukhuset, för jag behövde åka in och jobba istället den dagen (lyckligtvis kunde jag hälsa på henne några dagar senare).

Jag vet aldrig när jag har pengar, jag TROR jag kommer få precis rätt antal pass den här månaden för att gå runt, men jag vet inte för schemat är inte lagt än. Jag förutsätter att jag jobbar på söndag för jag jobbar ju alla helger, men jag vet inte. Det är såhär hela tiden, att jag typ tycker att jag har mycket schemalagt om jag vet att jag jobbar tre veckor framåt. Sommarens schema, som ska koordineras med de fast anställdas semestrar, är inte lagt än, jag har bara fått ett förslag på tider jag kan ta.

Och det var ett ångestmoment i sig, för mig finns det inte en chans att åka på någon solsemester till Grekland. Förra sommaren hade jag bara ledigt när jag arrangerade MultiCon, vilket som ni vet är fyra dagar basically konstant arbete. I år har jag unnat mig två veckor, men det inräknas midsommar och tiden på MultiCon, så vi snackar inte direkt två veckor semester. Sist jag hade mer än någon dag här och där ledigt var sommaren 2014.

Bildkälla: https://www.redbubble.com/people/hifaistos/works/10954863-if-you-work-for-a-living-why-do-you-kill-yourself-working?p=sticker

Jag åker till Umeå typ en gång i månaden, ibland varannan månad beroende på hur våra scheman ser ut, och varje gång gör det att jag missar minst två dagars arbete eftersom jag är borta på helgen. Kanske till och med fler, för man vet ju aldrig vad för pass som kan dyka upp på fredagen och måndagen. Eftersom helger är mina enda säkra kort kan det sluta med att jag jobbar en eller noll dagar de veckor jag åker till Umeå, för att sedan kompensera senare under månaden när det kanske är något lov eller helgdagar och jobbar hur mycket som helst. Under loven kan jag jobba fjorton dagar med en dags ledigt bara för att det över huvud taget ska vara lagligt.

Det är skitjobbigt, ärligt talat. Man blir knäpp, speciellt när jag haft det såhär i snart två år. Jag trivs med mina kollegor och Naturhistoriska är mitt favoritmuseum, men jfc den här situationen är inte hållbar. Att jobba varje helg börjar bli helt sjukt frustrerande, att se andra skriva om TGIF eller att det ska bli så skönt med en långhelg när det är påsk eller skit har gått från att vara "lol, själv jobbar man helger men det är okej" till att få mig att vilja gråta av avundsjuka. Visst, jag jobbar sällan måndagar och alltid söndagar så jag har aldrig söndagsångest, men det var flera år sedan jag upplevde den där euforiska fredagskänslan och jag saknar den.

Anyway, slutsatsen här blir 1) läs artikeln, 2) timanställningar är jävla bullshit och borde avskaffas och 3) jag är så redo för ett nytt jobb med fasta tider där jag gör någonting jag är utbildad för. SÅ. REDO.

True story.

lördag 20 maj 2017

Review: Solvarg

Solvarg Solvarg by Conn Iggulden
My rating: 3 of 5 stars

Jag vet inte vad jag tycker om den här serien. Jag gillade verkligen Erövraren och Kejsaren, men de handlade ju i stort sett bara om en specifik karaktär, medan den här följer TUSEN karaktärer. Dessutom utspelar den sig i England så det finns ju liksom bara tre namn som karaktärerna kan ha, och jag kan inte tillräckligt mycket om brittisk historia för att hänga med. Så jag är konstant förvirrad över vilken karaktär som är vilken.

Men, jag gillar verkligen Margaret och mina föräldrar har uppföljaren, så risken att jag läser fler av böckerna är rätt hög. Betyder dock inte att jag kommer gilla dem lika mycket som hans andra serier.


True story.

torsdag 4 maj 2017

April i bilder

Jahapp, så var det ny månad OUT OF NOWHERE, så nu kör vi en till sammanfattning:


Jag är vuxen så om jag vill köpa en BB-8-lampskärm får jag göra det.


Gick på en pokéwalk vid universitetet medan jag väntade på att Amanda skulle sluta så vi kunde gå och lämna blommor vid Sergels torg. Vi stal påskliljor ur rabatten vid museet ...


Slog in ett jättestort paket till Martin och försökte ta en gullig bild med marsvinen för att visa hur stort det var. De var inte lika taggade som jag ...


Var på AW med Jessika och Amanda. Vi rundade av vid åtta för vi är uppenbarligen gamla och trötta.



Var tvungen att testa den nya fantan som typ verkade som gjord för mig. Det var en bra smak men inte en bra läsk if that makes sense?


Var på spelmuseum med Chriss och Trams. Naturligtvis spelade Chriss Kingdom Hearts ...


Vi hade Cheese & Whine-night och hängav oss åt häxkonster. As you do.


Lite spänning i vardagen när brandlarmet gick! Vi hade i alla fall tur med vädret ...


Avslutade månaden med att vara kulturell och gå på Kulturnatten och se när mitt favoritwrockband The Swedish Shortsnouts spelade på Stadsbiblioteket. De drog en fet crowd!

True story.

onsdag 3 maj 2017

Review: Bridget Jones's Baby: The Diaries

Bridget Jones's Baby: The Diaries

My rating: 3 of 5 stars

Okej, så såhär tycker jag om Bridget Jones: jag älskar book ett och två, jag är ett stort fan av originalfilmerna, och as far as I'm concern så existerar inte Mad About the Boy. Inte bara på grund av vissa beslut Fielding tog, utan också för att den inte är rolig. Min åsikt om Bridget Jones Baby-filmen är att jag ÄLSKADE den och att den var allt jag önskar att Mad About the Boy varit.

Sååå, jag borde älska den här, right? Ehh, jag vet inte. Den har potential och jag gillar den bättre än Mad About the Boy, men den är INGENTING jämfört med originalen. Det känns entitled att säga det, men den är för kort. Det känns som att Fielding inte ville skriva den alls och bara stressade genom alla sina scener så fort som möjligt, och försökte krysta ut till komedi som mestadels inte fungerar.

Bridget och Mark känns nästan out of character vilket, eh, suger. Daniel är också bara ??? för han verkar inte kunna bestämma sig för vem han är alls. Jag föredrar filmversionen bättre, faktiskt, även om det här förstås fungerar bättre med Mad About the Boy ... men vem bryr sig, den boken hände inte!!!

Men allt är inte dåligt, den blev bättre mot slutet och det fanns en del faktiskt enjoyable scener där Bridget är sitt vanliga crazy jag. Jag önskar bara att hela boken skrivits så, istället för att bara stressats framför att bli en cool movie tie-in. Filmen behöver det inte.

Jag kanske läser om den här i framtiden, men antagligen inte lika ofta som jag läser om originalen.


True story.

tisdag 2 maj 2017

Mars i bilder

OKEJ, jag är typ en månad sen, men jag gillar de här inläggen så nu kommer det:


Jag och Christer Fluglasagne chillade i bokningen.


Kollade på TV med Fíli. Han gillar mitt hår.


Han är så fin. :''')


Var på brunch hemma hos Linda! Inte veganskt men gott ändå.


Melloparty med tårtkalas! Den två veganska tårtorna var dels en gigantisk chokladboll med smält choklad och dels en tofuline som vänts uppochner och dekorerats med strössel. Also, FEL LÅT VANN.


Hade en jätteångestig dag och sedan fick jag ett mystiskt paket??? Visade sig vara en scarf som min amerikanska brevvän virkat till mig. Finaste som hänt i år tror jag. Pictured: jag som försöker att inte gråta när jag fotar den.


Var i Umeå och lekte med VR-glasögon!


Efter att ha sett alla andra Marvel-serier med Martin kände jag att det var dags att ta tag i den här själv. As of today har jag fortfarande inte sett klart säsong två ...


Spelkväll på jobbet!


VåFFeldagen (då man äter våfflor och ser Fast & Furious) var inte särskilt lyckad ... iaf inte ur våffelsynpunkt.


Chriss skickade två ex av Girl:IT-tidningen där min novell En ängels röst publicerats. Så coolt!

True story.

måndag 1 maj 2017

Review: Three Dark Crowns

Three Dark Crowns

My rating: 4 of 5 stars

Jag älskar YA-böcker där folk som bor i dystopiska samhällen måste döda varandra, så OBVIOUSLY var jag taggad på att läsa den häe. Speciellt som den handlade om systrar och lovade att vara om mer än nån dum romans.

Och det var den! Hah, jag inser att det lät som att den delen gjorde mig besviken, men det gjorde den inte. Det är lite romans i den, sure, men det var bra, och det är inte en tjej och en kille mot världen, så på det sättet var den ganska refreshing.

Det som jag inte gillade först var sättet den var skriven på, för det kändes lite amatörmässigt. Den är skriven i nutid och har allvetande POV vilket inte alls funkade för mig, speciellt inte när det leder till så mycket tell don't show, framför allt i början. Det är definitivt inte en bok som skulle funka i första person dock, för det finns för mycket karaktärer och plot för det. Jag tror det blev bättre ju längre jag läste också.

Vissa saker i världsbygget kändes lite off, typ vad är "kan äta massa gift" för jävla kraft och vem BRYR sig om hon inte kan det så länge hon är bra på att förgifta folk? Men om man accepterar det som kraft och att det är viktigt så funkar det.

Slutet var inte vad jag trodde och jag är väldigt taggad på uppföljaren, som jag antagligen kommer köpa så fort pengar bestämmer sig för att komma till mig.


True story.

söndag 30 april 2017

Are we out of the woods yet?

Jfc nu har det gått flera veckor sedan sist jag skrev. Två bokrecensioner ligger och väntar på att publiceras, men eftersom jag har en sån där "jag måste skriva ett vanligt inlägg mellan varje bokrecension"-grej going on har jag inte kunnat posta dem. RIMLIGT. Tur att jag fortfarande knappt läser någonting, för ett år sen eller så hade jag haft en helt orimlig backlog av inlägg vid det här laget.


Vad har ens hänt sen sist? I don't know. Jag och Martin hade en till relationskris, så jag gjorde vad alla tjejer gör i den situationen och lyssnade på Taylor Swift och började engagera mig i häxkonster. You know, the usual. Anyway, för att citera Tay-Tay är we out of the woods now så det är lugnt. I guess. Ska iaf till Umeå nästa helg så det ser jag fram emot!

Det var påsklov på museet, så jag jobbade ihjäl mig förstås. Fem dagar, en dag ledigt, sedan sju dagars jobb i rad var tanken, men på Skärtorsdagen fylldes min feed av tweets och instainlägg från folk som ba "wooh, långledigt" vilket var mer än vad jag klarade av så jag lyckades iaf göra mig av med ett pass. Jag borde vara van vid att jobba sådär intensivt i korta perioder vid det här laget, men till och med den bäste (aka moi) kan visst knäckas.

Chriss ägnar sig åt vuxna aktiviteter.

Chriss var också här för ett kort gästspel, så vi var och shoppade i MoS, gick på Stockholm Spelmuseum, och hade en Cheese & Whine Night där vi gnällde om våra liv (och drack alkoholfritt vin). Det var extremt nice får man väl påstå. Rekommenderar Cheese & Whine Night och Stockholm Spelmuseum till ALLA.

Det var väl en extremt spännande och kul update om mitt liv. I veckan har jag ett första möte med en kurator och en jobbintervju, så ser fram emot en rollercoaster of emotions. :D

True story.

fredag 7 april 2017

Review: Himlen börjar här

Himlen börjar här Himlen börjar här by Jandy Nelson
My rating: 5 of 5 stars

Den här boken är så bra! Jag bara älskar den. Sorgen känns så äkta och man tycker verkligen det känns tråkigt att man inte fick lära känna Bailey innan hon dog. I slutet känns det som saker och ting blir för bra (Joe är liksom lite för förstående), men wahtever, vem är jag att förneka karaktärerna lite lycka?     

View all my reviews

True story.   

måndag 3 april 2017

Beskt

Alltså livet fortsätter vara allmänt kaos ("åh, jag har fem lediga dagar den här veckan ... nehej, nej, nu blev det bara tre ... två och en halv ... jaha") med liten möjlighet till uppstyrning, men det är väl så det får vara nu. Sedan omställningen till sommartid har mitt humör magiskt kastats sig upp likt solen på morgonen, och jag har seriöst mått bättre den senaste veckan än jag gjort på flera månader. Det känns rätt amazing.

Titeln på inlägget kanske säger emot det, men titeln på inlägget är inte metaforisk. Jag har nämligen - efter tjugoåtta jävla år på den här planeten - insett att jag inte kan känna beska smaker. TJUGOÅTTA ÅR. Man inbillar ju sig att man känner sig själv och vet vem man är när man typ fyllt femton, men kristus i kakan, där har man ju fel.

Hur kan jag ha missat detta??? Jag äter faktiskt varje dag, gärna flera gånger om dagen, och mat har faktiskt SMAK, men jag antar att det är svårare att inse att någonting saknas än tvärtom. Ta lärdom av detta, ungdomar! Nästa fråga är: om jag inte läst en tumblr-post där någon pratade om att de inte kunde känna beska smaker, hur lång tid hade det tagit innan jag fattat det här?

Källa: http://pervocracy.tumblr.com/post/158494458094/random-fact-i-cant-taste-bitterness-i-didnt
Jag har också bara antagit att saker som folk säger är beskt är beskt och aldrig reflekterat över att det inte stör mig. När folk pratar om att man inte ska låta te dra för länge för att det blir beskt har jag bara antagit att alla andra är weak eftersom jag själv gärna låter grönt te dra i tjugo minuter för att få så mycket smak som möjligt.

Sedan jag fick den här insikten, för två-ish veckor sen, har jag faktiskt specifikt testat olika beska saker för att se om jag märker något (och frågat hela min familj för att se om det går i släkten, men de kan uppenbarligen känna det). Saker jag gjort:

  • Bitit i ett apelsinskal

  • Druckit grönt te som dragit i tjugo minuter

  • Käkat en grapefrukt (mmm, grapefrukt!! Har alltid antagit att beskt och surt är samma sak eftersom folk säger att grapefrukt är beskt)

  • Käkat ruccola

  • Ätit bakpulver
So far ... ingenting. Honestly, folk ba "det här är det bittraste jag vet" och jag sitter där och ba "ok ... that sounds fake, but okay ...". Det enda på min lista över bittra saker att testa som jag inte gjort är att brygga starkt kaffe, men efter alla dessa tester samt a lifetime av att inte veta vad beskt är börjar jag inse att jag nog inte kan känna beska smaker.

Inte för att jag sörjer, det verkar vara en dryg smak. Men det är weird. Har ni några grejer ni insåg alldeles för sent om er själva? Och har ni några bra tips på beska saker jag måste testa? Jag finner det helt orimligt (eller kanske är det fullkomligt logiskt) att en så bitter person som jag är immun mot den här smaken. Det går inte ihop!

True story.

söndag 26 mars 2017

Review: Jag ger dig solen

Jag ger dig solen

My rating: 5 of 5 stars

Jag borde ha läst den här för flera år sen. Jag tyckte författarens första bok var asbra och min bästis korrläste den svenska översättningen och sa att den var bra, så alltså, det här är verkligen flera år för sent. Lyckligtvis var det en bok värd att vänta på!

Vanligtvis gillar jag inte för poetiskt språk för även när det inte är "purple prose" brukar jag tycka att det är lite pretto, men på något sätt är Jandy Nelsons språk aldrig på det sättet, inte för mig iaf. Kanske är det en mening här och där som inte funkar, men för varje sådan finns det minst tio som typ resonates med någonting djupt i in själ, så jag kan inte klaga ens lite.

Handlingen var bra, fast eftersom jag läste Himlen börjar här direkt efter att jag läste ut känner jag ju igen en hel del tropes, men det är lugnt. Det är inte som att Stephen King är så jävla kreativ när det kommer till att skapa karaktärer, och jag älskar vad han skriver.

Men mest älskar jag hur den här pratar om konst och hur inspirerad den gjorde mig. Jag har inte skrivit särskilt mycket i år av massa anledningar, men plötsligt är jag så taggad på det. Och är inte det den bästa komplimang en bok kan få?


True story.

tisdag 21 mars 2017

When nothing goes right, go run

Allt är skit. Eller ok, det var dramatiskt, men det är typ sant. Jag har fortfarande inget jobb, jag är fortfarande stressad över att jag inte får tillräckligt många timmar på museet, och trots att jag kommer få 25k tillbaka på skatten (alltså va!?) kan jag inte ens vara taggad för jag tänker bara på hur de pengarna kommer gå åt när jag inte tjänar tillräckligt på museet varje månad.

Antar att det enda som är bra är att jag och Martin officiellt löst vår kris och är "ihop" nu, vad fan det nu betyder. Att jag är hans flickvän och han är min pojkvän. Någonstans har jag ändå trott att det skulle ändra någonting, att bara det hände så skulle allt bli bra, hela livet falla på plats, men det funkar ju inte så. Två meningar sedan är nog första gången jag använt frasen "min pojkvän" sedan vi bestämde det. Det känns weird. Han är ju fortfarande bara Martin, liksom.


Jag behöver en plan, okej? Det känns som att det finns extremt lite saker i mitt liv jag kan kontrollera nu så jag tänkte ge mig ut på en väg som många har sladdat av förr och fokusera på min träning istället. Jag har ju lovat mig själv att springa ett maraton i år, och först hade jag siktet inställt på Stockholm maraton (jag anmälde mig nästan i höstas), men jag vet inte. Av personliga skäl vill jag springa Sthlm-maran 2018 (därför att enligt min mor blev jag till efter att min far sprang Stockholm maraton 1988), men jag vet inte om jag vill att det ska bli min första mara, you know? 

Som Martina Haag så fint sammanfattade det i Heja, heja (som jag fan ska läsa om snart):
"Det är lite som att bli av med oskulden. Man vill ju inte ligga med den killen som alla andra redan har legat med (Stockholm Marathon). Men man vill ju inte heller ge sin oskuld till den i och för sig snygga och världsvana, men ack så snobbiga killen från Carssons skola (Paris Marathon). Och trots att man egentligen är lite sugen på att testa killen i parallellklassen, som nästan redan nu är på väg att slå igenom som popstjärna, så tappar man ändå sugen eftersom man vet att han hånglar runt med en massa olika tjejer hela tiden (New York Marathon). Nej, jag vill ligga med någon som är min egen. Så att ingen direkt ska komma och säga till mig efteråt att: Jaha, han. Honom låg jag med redan för ett år sen."
Så Stockholm Marathon är out (NEJ JAG VET INTE OM DET STAVAS MARATON ELLER MARATHON OCH JAG BRYR MIG INTE HELLER). Men det är ju inte ens enda alternativ direkt, och efter att ha funderat lite slog det mig att Umeå kanske har nån nice mara. Då kan jag tvinga Martin att heja på mig, eftersom han missade min först halvmara första hösten.

Umemaran är 7 oktober i år. Det är 28 veckor dit och som av en slump hittade jag ett träningsprogram för maraton som tar 26 veckor att genomföra. Om jag börjar med vecka 2 (för vecka 1 är nästan för enkel) ger det mig en felmarginal på 3 veckor. Det känns doable! Dessutom är Umemaran knappast lika sexig som nån av de större marorna, och jag kan säkert vänta med att anmäla mig, så om träningen eller mitt förhållande skiter sig behöver jag inte förlora någon anmälningsavgift.


Och då har jag en plan. Något att ägna mig åt. Om någon frågar "vad gör du nu för tiden?" och jag inte orkar svara någonting vettigt kan jag säga "tränar inför ett maraton" och sen pratar träningsstrategier tills de flyr hals över huvud och lämnar mig ifred. Träningsprogrammet verkar roligt och jag skulle kunna köra simning som crosstraining eftersom det bara är varannan vecka och jag kanske kan unna mig ett klippkort på badhuset för min skatteåterbäring, för jag har saknat att simma.

Yes. Jag tror på det här. Framför allt gillar jag att det inte är mitt eget träningsprogram, så det blir som att någon annan talar om för mig vad fan jag ska göra mig med mitt liv. Precis vad jag behöver.

True story.

måndag 20 mars 2017

Review: The Martian

The Martian The Martian by Andy Weir
My rating: 5 of 5 stars

Okej, ni kan läsa min andra recension för jag står fortfarande för den, jag ville bara berätta en historia nu. Igår, ett par dagar efter att jag läst boken, fick jag chansen att testa ett par VR-glasögon. Det var awesome. Jag spenderade tid i Island med att leka apport med en robothund och dog medan jag försökte fixa en Portal-robot. Ett spel jag körde heter The Solar System och när man spelar är det som att man går runt i solsystemet, omgiven av stjärnor och planeter som cirklar runt solen.

Grejen är, att förutom att vandra runt bland planeterna, så kan man plocka upp och titta på dem. Och vad viktigare är, man kan flytta dem. Så, med den här boken i färskt minne, fann jag ett enormt nöje i att lyfta upp Mars och kasta den så långt bort från solen och de andra planeterna som möjligt, samtidigt som jag tänkte "det där var för Mark Watney, ditt gigantiska röda rövhål".

Anyway, jag älskar fortfarande boken och filmen, läs och se om ni inte gjort det redan.


True story.

tisdag 14 mars 2017

I'm still standing for hope and glory

hashtag detgårbranu

Hela förra veckan var som ett töcken av nervositet eftersom jag väntade på svar om jag skulle få ett jobb eller inte. Det var rent löjligt, på torsdagen kunde jag i perioder inte tänka på någonting annat, jag bara stirrade på telefonen och väntade på att den skulle ringa medan en klump i magen växte sig större och större. Det är ju inte direkt hälsosamt att leva sitt liv så.

På fredag morgon ringde det och när jag insåg att det var rekryteraren och inte själva arbetsplatsen förstod jag ju att jag inte fått det. De sa massa snälla grejer, om vilken bra kandidat jag var, att de helst hade velat anställa mig och den som fick jobbet, att om något öppnade upp sig så skulle de höra av sig och att jag i framtiden ska begära mer i lön, men det ändrade ju inte riktigt det faktum att jag inte fick jobbet. Att det nu väntar åtminstone några veckor till av osäkra timmar och dåligt med pengar, även om en annan amazing opportunity skulle dyka upp på en gång.

Så det var ju inte så jävla party, om man säger så.


Jag har inte direkt lust att gå in på detaljer på min jäkla blogg, men när man trodde veckan inte kunde bli mycket sämre kom Martin och ba RELATIONSKRIS, vilket ju verkligen inte var vad jag behövde men å andra sidan är det ju sällan man kan planera såna saker så vad förväntade jag mig? Jag tror iaf vi kommer ta oss igenom skiten, men jag räknar med att helgen som kommer - när jag ska dit - kommer att vara ganska emotionell. Som det se ut nu föreställer jag mig att vi kommer gråta massor och ha asmycket sex, men det kan vara så att jag har sett för mycket film och har en romantiserad bild av relationskriser. Antagligen kommer vi bara kolla på Iron Fist och ba "den här var ju ... inte så bra".

Hur som helst har jag redan lite tips på jobbfronten så helt kört är det väl inte att lyckas styra upp någonting innan sommaren, vilket just nu är mitt mål. Men det vore ganska skönt om världen bara kunde ta och fucking chilla lite i fem minuter, för jag känner mig ganska så överväldigad at the moment.


Oh well. Bara att bryta ihop och gå vidare. Fast I swear to the gods om nån säger det till mig igen kommer jag fucking bryta deras nacke och gå vidare.

True story.