fredag 7 april 2017

Review: Himlen börjar här

Himlen börjar här Himlen börjar här by Jandy Nelson
My rating: 5 of 5 stars

Den här boken är så bra! Jag bara älskar den. Sorgen känns så äkta och man tycker verkligen det känns tråkigt att man inte fick lära känna Bailey innan hon dog. I slutet känns det som saker och ting blir för bra (Joe är liksom lite för förstående), men wahtever, vem är jag att förneka karaktärerna lite lycka?     

View all my reviews

True story.   

måndag 3 april 2017

Beskt

Alltså livet fortsätter vara allmänt kaos ("åh, jag har fem lediga dagar den här veckan ... nehej, nej, nu blev det bara tre ... två och en halv ... jaha") med liten möjlighet till uppstyrning, men det är väl så det får vara nu. Sedan omställningen till sommartid har mitt humör magiskt kastats sig upp likt solen på morgonen, och jag har seriöst mått bättre den senaste veckan än jag gjort på flera månader. Det känns rätt amazing.

Titeln på inlägget kanske säger emot det, men titeln på inlägget är inte metaforisk. Jag har nämligen - efter tjugoåtta jävla år på den här planeten - insett att jag inte kan känna beska smaker. TJUGOÅTTA ÅR. Man inbillar ju sig att man känner sig själv och vet vem man är när man typ fyllt femton, men kristus i kakan, där har man ju fel.

Hur kan jag ha missat detta??? Jag äter faktiskt varje dag, gärna flera gånger om dagen, och mat har faktiskt SMAK, men jag antar att det är svårare att inse att någonting saknas än tvärtom. Ta lärdom av detta, ungdomar! Nästa fråga är: om jag inte läst en tumblr-post där någon pratade om att de inte kunde känna beska smaker, hur lång tid hade det tagit innan jag fattat det här?

Källa: http://pervocracy.tumblr.com/post/158494458094/random-fact-i-cant-taste-bitterness-i-didnt
Jag har också bara antagit att saker som folk säger är beskt är beskt och aldrig reflekterat över att det inte stör mig. När folk pratar om att man inte ska låta te dra för länge för att det blir beskt har jag bara antagit att alla andra är weak eftersom jag själv gärna låter grönt te dra i tjugo minuter för att få så mycket smak som möjligt.

Sedan jag fick den här insikten, för två-ish veckor sen, har jag faktiskt specifikt testat olika beska saker för att se om jag märker något (och frågat hela min familj för att se om det går i släkten, men de kan uppenbarligen känna det). Saker jag gjort:

  • Bitit i ett apelsinskal

  • Druckit grönt te som dragit i tjugo minuter

  • Käkat en grapefrukt (mmm, grapefrukt!! Har alltid antagit att beskt och surt är samma sak eftersom folk säger att grapefrukt är beskt)

  • Käkat ruccola

  • Ätit bakpulver
So far ... ingenting. Honestly, folk ba "det här är det bittraste jag vet" och jag sitter där och ba "ok ... that sounds fake, but okay ...". Det enda på min lista över bittra saker att testa som jag inte gjort är att brygga starkt kaffe, men efter alla dessa tester samt a lifetime av att inte veta vad beskt är börjar jag inse att jag nog inte kan känna beska smaker.

Inte för att jag sörjer, det verkar vara en dryg smak. Men det är weird. Har ni några grejer ni insåg alldeles för sent om er själva? Och har ni några bra tips på beska saker jag måste testa? Jag finner det helt orimligt (eller kanske är det fullkomligt logiskt) att en så bitter person som jag är immun mot den här smaken. Det går inte ihop!

True story.

söndag 26 mars 2017

Review: Jag ger dig solen

Jag ger dig solen

My rating: 5 of 5 stars

Jag borde ha läst den här för flera år sen. Jag tyckte författarens första bok var asbra och min bästis korrläste den svenska översättningen och sa att den var bra, så alltså, det här är verkligen flera år för sent. Lyckligtvis var det en bok värd att vänta på!

Vanligtvis gillar jag inte för poetiskt språk för även när det inte är "purple prose" brukar jag tycka att det är lite pretto, men på något sätt är Jandy Nelsons språk aldrig på det sättet, inte för mig iaf. Kanske är det en mening här och där som inte funkar, men för varje sådan finns det minst tio som typ resonates med någonting djupt i in själ, så jag kan inte klaga ens lite.

Handlingen var bra, fast eftersom jag läste Himlen börjar här direkt efter att jag läste ut känner jag ju igen en hel del tropes, men det är lugnt. Det är inte som att Stephen King är så jävla kreativ när det kommer till att skapa karaktärer, och jag älskar vad han skriver.

Men mest älskar jag hur den här pratar om konst och hur inspirerad den gjorde mig. Jag har inte skrivit särskilt mycket i år av massa anledningar, men plötsligt är jag så taggad på det. Och är inte det den bästa komplimang en bok kan få?


True story.

tisdag 21 mars 2017

When nothing goes right, go run

Allt är skit. Eller ok, det var dramatiskt, men det är typ sant. Jag har fortfarande inget jobb, jag är fortfarande stressad över att jag inte får tillräckligt många timmar på museet, och trots att jag kommer få 25k tillbaka på skatten (alltså va!?) kan jag inte ens vara taggad för jag tänker bara på hur de pengarna kommer gå åt när jag inte tjänar tillräckligt på museet varje månad.

Antar att det enda som är bra är att jag och Martin officiellt löst vår kris och är "ihop" nu, vad fan det nu betyder. Att jag är hans flickvän och han är min pojkvän. Någonstans har jag ändå trott att det skulle ändra någonting, att bara det hände så skulle allt bli bra, hela livet falla på plats, men det funkar ju inte så. Två meningar sedan är nog första gången jag använt frasen "min pojkvän" sedan vi bestämde det. Det känns weird. Han är ju fortfarande bara Martin, liksom.


Jag behöver en plan, okej? Det känns som att det finns extremt lite saker i mitt liv jag kan kontrollera nu så jag tänkte ge mig ut på en väg som många har sladdat av förr och fokusera på min träning istället. Jag har ju lovat mig själv att springa ett maraton i år, och först hade jag siktet inställt på Stockholm maraton (jag anmälde mig nästan i höstas), men jag vet inte. Av personliga skäl vill jag springa Sthlm-maran 2018 (därför att enligt min mor blev jag till efter att min far sprang Stockholm maraton 1988), men jag vet inte om jag vill att det ska bli min första mara, you know? 

Som Martina Haag så fint sammanfattade det i Heja, heja (som jag fan ska läsa om snart):
"Det är lite som att bli av med oskulden. Man vill ju inte ligga med den killen som alla andra redan har legat med (Stockholm Marathon). Men man vill ju inte heller ge sin oskuld till den i och för sig snygga och världsvana, men ack så snobbiga killen från Carssons skola (Paris Marathon). Och trots att man egentligen är lite sugen på att testa killen i parallellklassen, som nästan redan nu är på väg att slå igenom som popstjärna, så tappar man ändå sugen eftersom man vet att han hånglar runt med en massa olika tjejer hela tiden (New York Marathon). Nej, jag vill ligga med någon som är min egen. Så att ingen direkt ska komma och säga till mig efteråt att: Jaha, han. Honom låg jag med redan för ett år sen."
Så Stockholm Marathon är out (NEJ JAG VET INTE OM DET STAVAS MARATON ELLER MARATHON OCH JAG BRYR MIG INTE HELLER). Men det är ju inte ens enda alternativ direkt, och efter att ha funderat lite slog det mig att Umeå kanske har nån nice mara. Då kan jag tvinga Martin att heja på mig, eftersom han missade min först halvmara första hösten.

Umemaran är 7 oktober i år. Det är 28 veckor dit och som av en slump hittade jag ett träningsprogram för maraton som tar 26 veckor att genomföra. Om jag börjar med vecka 2 (för vecka 1 är nästan för enkel) ger det mig en felmarginal på 3 veckor. Det känns doable! Dessutom är Umemaran knappast lika sexig som nån av de större marorna, och jag kan säkert vänta med att anmäla mig, så om träningen eller mitt förhållande skiter sig behöver jag inte förlora någon anmälningsavgift.


Och då har jag en plan. Något att ägna mig åt. Om någon frågar "vad gör du nu för tiden?" och jag inte orkar svara någonting vettigt kan jag säga "tränar inför ett maraton" och sen pratar träningsstrategier tills de flyr hals över huvud och lämnar mig ifred. Träningsprogrammet verkar roligt och jag skulle kunna köra simning som crosstraining eftersom det bara är varannan vecka och jag kanske kan unna mig ett klippkort på badhuset för min skatteåterbäring, för jag har saknat att simma.

Yes. Jag tror på det här. Framför allt gillar jag att det inte är mitt eget träningsprogram, så det blir som att någon annan talar om för mig vad fan jag ska göra mig med mitt liv. Precis vad jag behöver.

True story.

måndag 20 mars 2017

Review: The Martian

The Martian The Martian by Andy Weir
My rating: 5 of 5 stars

Okej, ni kan läsa min andra recension för jag står fortfarande för den, jag ville bara berätta en historia nu. Igår, ett par dagar efter att jag läst boken, fick jag chansen att testa ett par VR-glasögon. Det var awesome. Jag spenderade tid i Island med att leka apport med en robothund och dog medan jag försökte fixa en Portal-robot. Ett spel jag körde heter The Solar System och när man spelar är det som att man går runt i solsystemet, omgiven av stjärnor och planeter som cirklar runt solen.

Grejen är, att förutom att vandra runt bland planeterna, så kan man plocka upp och titta på dem. Och vad viktigare är, man kan flytta dem. Så, med den här boken i färskt minne, fann jag ett enormt nöje i att lyfta upp Mars och kasta den så långt bort från solen och de andra planeterna som möjligt, samtidigt som jag tänkte "det där var för Mark Watney, ditt gigantiska röda rövhål".

Anyway, jag älskar fortfarande boken och filmen, läs och se om ni inte gjort det redan.


True story.

tisdag 14 mars 2017

I'm still standing for hope and glory

hashtag detgårbranu

Hela förra veckan var som ett töcken av nervositet eftersom jag väntade på svar om jag skulle få ett jobb eller inte. Det var rent löjligt, på torsdagen kunde jag i perioder inte tänka på någonting annat, jag bara stirrade på telefonen och väntade på att den skulle ringa medan en klump i magen växte sig större och större. Det är ju inte direkt hälsosamt att leva sitt liv så.

På fredag morgon ringde det och när jag insåg att det var rekryteraren och inte själva arbetsplatsen förstod jag ju att jag inte fått det. De sa massa snälla grejer, om vilken bra kandidat jag var, att de helst hade velat anställa mig och den som fick jobbet, att om något öppnade upp sig så skulle de höra av sig och att jag i framtiden ska begära mer i lön, men det ändrade ju inte riktigt det faktum att jag inte fick jobbet. Att det nu väntar åtminstone några veckor till av osäkra timmar och dåligt med pengar, även om en annan amazing opportunity skulle dyka upp på en gång.

Så det var ju inte så jävla party, om man säger så.


Jag har inte direkt lust att gå in på detaljer på min jäkla blogg, men när man trodde veckan inte kunde bli mycket sämre kom Martin och ba RELATIONSKRIS, vilket ju verkligen inte var vad jag behövde men å andra sidan är det ju sällan man kan planera såna saker så vad förväntade jag mig? Jag tror iaf vi kommer ta oss igenom skiten, men jag räknar med att helgen som kommer - när jag ska dit - kommer att vara ganska emotionell. Som det se ut nu föreställer jag mig att vi kommer gråta massor och ha asmycket sex, men det kan vara så att jag har sett för mycket film och har en romantiserad bild av relationskriser. Antagligen kommer vi bara kolla på Iron Fist och ba "den här var ju ... inte så bra".

Hur som helst har jag redan lite tips på jobbfronten så helt kört är det väl inte att lyckas styra upp någonting innan sommaren, vilket just nu är mitt mål. Men det vore ganska skönt om världen bara kunde ta och fucking chilla lite i fem minuter, för jag känner mig ganska så överväldigad at the moment.


Oh well. Bara att bryta ihop och gå vidare. Fast I swear to the gods om nån säger det till mig igen kommer jag fucking bryta deras nacke och gå vidare.

True story.

torsdag 9 mars 2017

Review: The Return of the King

The Return of the King

My rating: 5 of 5 stars

Jag älskar den här boken så mycket. Jag älskar i stort sett varje bit av den, till och med de dödsfall som jag förtränger varenda gång jag läser om den och blir ledsen av VARJE jäkla gång.

Den är bäst.


True story.

söndag 5 mars 2017

Februari i bilder

Var februari bättre än januari? Tja, alltså jag var ju bara sjuk en vecka istället för tre, så på det sättet var den väl det ...


Månaden började jättedåligt, så jag försökte ta hand om mig själv. Ch gav mig en jättegod banankaka som gjorde allt mycket bättre.


Vi hade brädspelskväll på museet! Vi spelade Exploding Kittens och Betrayal at House on the Hill, båda spelen var fett nice.


Var på jobbintervju (och får veta senare DEN HÄR VECKAN om jag får jobbet eller ej). Köpte en fin växt på vägen hem.


Det var dags för MELLO. För att slippa twittra med saltiga fingrar åt jag surskallar med gaffel.


Det var #partysöndag i kassan. Amanda fixade läsk, Filippa fixade godis och jag stod för chipsen. 10/10, bra koncept.


Gick hem från jobbet och fångade pokémon. Såg också en jättefin solnedgång.


Eftersom det var pink pokémon event och Alla hjärtans dag hade jag min Jigglypuff-tröja.


Alla hjärtans dag-fika! Någon hade tappat en 200-kronorssedel utanför museets entré, och när ingen kommit för att claima den på hela dagen donerades den till vår fikafond.


Firade pappas födelsedag några veckor sent.


Det var sportlov och för att roa oss styrde jag upp ett museibingo! Fick två påsar surskallar när jag fick bingo. Mmmm.


Vi fick en bok och ett nyckelband från jobbet. Älskar jobbloot.


Martin var här över helgen och gav mig födelsedagspresenter. Bland annat fick LED-Charmander en liten (eller ok rätt stor) kompis i form av kruk-Bulbasaur. Kan vara den bästa presenten jag fått, ever.


Köpte även en present till mig själv, i form av en ny plånbok!


Och så var vi på bokrean, och det blev förstås en del böcker där också!


Avslutade året med semmeldagen. Är egentligen inget fan av semlor, men när chefen åkt till ett bageri på morgonen för att köpa köttfria semlor till oss veganer, då är det bara att tacka och ta emot.

Och det var februari. Känner att hur mars blir väldigt mycket beror på om jag får det där jobbet eller inte. Stay tuned!

True story.

torsdag 2 mars 2017

Review: The Two Towers

The Two Towers

My rating: 5 of 5 stars

Varje gång jag läser den här boken blir jag så arg över filmen. JAG VET, det har gått femton år, jag borde komma över det, men filmen är så dålig jämfört med boken. De hoppade över alla bra grejer bara för att fokusera mer på ett jävla krig. >:(

Det jag gillar mer och mer för varje omläsning är Gollum. Han är adorable, på det mest jobbiga och creepy sättet. Jag menar, hans stora dröm är att äta fisk varje dag!!! Jag vet att jag nämner det varje gång jag recenserar boken, men jag glömmer det alltid och sen älskar jag det så mycket.

Anyway, jag älskar den. Älskar hela trilogin. Shocking!!!


True story.

måndag 27 februari 2017

Too old to die young

Nu är jag officiellt för gammal för att joina 27 club och dö ung, för idag fyller jag tjugoåtta år! Okej, ens om jag gått och dött under det senaste året hade jag väl inte fått joina den, men i alla fall. Numera tänker jag sluta prata om live hard die young och embracea mitt liv som en gamling. Eller kanske inte. Måste man vänta tills man är trettio innan man kan göra det? Eller är det dags för mig att klippa mig och skaffa ett jobb nu? För jag kan tänka mig att göra en av de grejerna.

Idag firar jag genom att vara på jobbet. Wooow. Jag jobbar extremt sällan måndagar så det är ju givet att när jag väl gör det så är det på min födelsedag. Eftersom årets kalender matchar 1989s kalender betyder det även att jag är född på en måndag. Ärligt talat tycker jag inte det är den mest chockerande saken jag insett i år. Hela mitt liv är som en måndag. Typ ...


Mest firade jag i helgen. Martin var här och jag lyckades få lördagen ledigt, så det var jättenice. Han gav mig amazing presenter, som den fina LED-tavlan man kan skriva på, och en 3D-utskriven bulbasaur som är som en kruka för pyttesmå växter. Dör lite. Sedan gick vi på bokrean och avslutade med att åka hem till mina föräldrar, käka nachos och glo på Mello tillsammans med min familj. Fett mysigt liksom. Nästan som att man är en normal person som är ledig på normala tider och har ett normalt förhållande!

Idag ska jag avsluta dagen med käka falafel och ta ett bad (och käka chokladbollar i badet). "Det gör du ju jämt!" sa min kollega, vilket är sant. Att vara tjugoåtta har clearly inte gjort mig till en mer spännande människa, men så kan det vara. Once you know what you like, well there you are, som farmorn i Moana så fint uttryckte det.

Imorgon firar jag och Martin tio år som ex, vilket är fint (eller ja, att han dumpade mig dagen efter min artonårsdag var väl inte jättefint). Vet inte riktigt om det finns nåt Hallmark Greeting Card för det, men det borde det faktiskt göra. Antar att jag får nöja mig med att skicka en dryg sticker på Messenger, typ med nån dinosaurie som får en pungspark.

True story.

onsdag 22 februari 2017

Review: The Fellowship of the Ring

The Fellowship of the Ring

My rating: 5 of 5 stars

Jag älskar att läsa om Lord of the Rings för även om jag vet att jag kommer att njuta av att läsa min favoritbok, så vet jag aldrig hur den kommer få mig att känna. Vissa år är det hardcore fangirling som ord inte kan beskriva, andra gånger är det mer "ja det här var bra och trevligt". I år är det lite mer som att komma hem - så fort jag haft tid att sätta mig ner och läsa ett kapitel ostört har det varit en av de mest stressbefriande aktiviteterna jag haft i år.

Det är hela min recension den här gången.


True story.

onsdag 15 februari 2017

What up, bitch?

Vet ni vad som suger? Mitt immunförsvar. Hah! Nu förväntade ni er säkert en djup observation och så var det bara del 547 i "Ell har blivit sjuk ... igen". Vilket jag alltså blivit. Men lite karaktärsutveckling kan vi ändå se - det är min tredje sjukomgång i år och första gången jag inte har feber. Bara your average förkylning som jag troligtvis snappat upp från en kollega (alla på mitt jävla jobb är sjuka ... I wonder why).

Bildkälla: http://tumblr.com

Bra saker? Igår åt jag en asgod vegansk chokladkaka med hasselnötter i (självklart var den svindyr, men jag var fan värd den). Martin och jag hade en Skypedejt och såg på Beware the Slenderman på HBO (bra dokumentär, mysig dejt). Jag var på en jobbintervju förra veckan och rekryteraren var supertrevlig och var allmänt peppande inför mitt fortsatta jobbsök om jag inte får den här tjänsten (vilket jag hoppas jag gör!!). Vi har fett fika på jobbet hela tiden för mina kollegor är nice. Moana var amazing.

Dåliga saker? Donald Trump är fortfarande president. Global uppvärmning är a thing. Bin dör??? Allt är jobbigt. Drömmer stressdrömmar eller mardrömmar i stort sett varje natt (classic topics: söp mig jättefull och började dejta nån obehaglig snubbe, fastnade i en hiss på MultiCon, tappade min telefon och hela glasskärmen lossnade). Tempo har lagt ner så jag måste gå längre än tjugo meter när jag ska sjukhandla.

Oh well. Vad ska man göra?

True story.

fredag 10 februari 2017

Review: The Hobbit

The Hobbit

My rating: 5 of 5 stars

Jag kan inte fatta att det tog mig så lång tid att läsa den här. Jag är en läskatastrof i år om det tar mig fyra veckor att läsa The Hobbit.

Nu vill jag se om filmerna. Det är ett projekt i sig ...


True story.

torsdag 9 februari 2017

Januari i bilder

Låg aktivitet på bloggen, för det är låg aktivitet i allmänhet. Tog bara 46 bilder i januari, vilket är typ hälften av vad jag brukar fota. Aja, här kan ni se vad fan jag gjorde när jag var utslagen i influensa i en hel jävla månad. Good times.


Började året jävligt nice hemma hos min bror med en katt och en bra bok.


Det var fint med snö!


Den här bilden är bara med därför att jag tog den innan jag gick bort i influensa. Och för att konceptet veganska köttbullemackor är nice. 


Sen kom Chriss och gav mig min fantastiskt fina julklapp :D


Sen hände det bästa som nånsin hänt mig när jag och Chriss inte kunde hitta någon vegansk pizzeria med hemkörning och min kollega istället kom hem med pizza till oss.


Himlen var väldigt fin när jag var på väg till en jobbintervju.


Köpte en ny väska! Den kan vara både ryggsäck och axelväska, best ever.


Jag var frisk i fem minuter och jobbade. Det var party i informationen.


Trots att jag var sjuk gick jag upp klockan fem och släpade mig ut till Arlanda. Mådde jättebra. Eller inte.


Väl i Umeå spenderade jag den mesta tiden på soffan medan Martin lagade mat till mig. Och sov första natten på soffan så att jag skulle få sova ordentligt i sängen. Martin är väldigt snäll ibland. Eller oftast.

Blir februari bättre? Stay tuned ...

True story.

tisdag 31 januari 2017

Review: Den som finner

Den som finner

My rating: 4 of 5 stars

Den här boken var weird för det tog typ hundra sidor innan Bill Hodges dök upp och jag bara vad ska han ens göra i den här ploten? Men han gjorde en del bra när han till sist dök upp och storyn som ledde upp dit (bokens faktiskt plot) var spännande nog på egen hand.

Men vi måste prata om slutet dock??? Jag kan inte fatta att den här crime-serien snubblat in på övernaturligt territorium?? Jag trodde verkligen King försökte göra någonting annorlunda här, men jag hade visst fel. Jag är, dock, varken arg eller besviken. Jag är väldigt intresserad av att läsa nästa bok och se vart det leder. Det är bara inte vad jag förväntade mig.

Oh well ... finns den tredje boken redan på svenska? Ska kolla på det.


True story.