söndag 13 maj 2018

You want a revolution? I want a revelation

... so listen to my declaration

Inte för att låta som en hippie, men ibland känns det verkligen som att universum svarar på de vibbar som skickas ut. Eller så vill en bara tänka så eftersom det i efterhand känns som att det var så det gick till.

Men det var nog bara några dagar efter att jag Hanna hälsat på hos mig som jag fick ett mail från en person på kommunen, som jobbar som strateg mot våld i nära relationer (jag har inte jobbat på så många kommuner så egentligen har jag ingenting att jämföra med, men det finns mycket Norrtälje gör bra i mina ögon, bland annat har de en helt avdelning som jobbar med trygghetsfrågor när det normala kanske bara är att en eller två personer gör det).

Hon hade fått mitt namn från kommunens jämställdhetsstrateg (sa ju att det var awesome) om att jag eventuellt skulle vara intresserad av att bli utbildare om våld i nära relationer (vilket jag sagt till jämställdhetsstrategen i januari och helt glömt bort). Tanken är att alla i kommunen ska utbildas inom våld i nära relationer och planen är att nyckelpersoner/utbildare går en kurs i det och sedan utbildar sina kollegor.

Så jag är numera en sådan utbildare! Jag har hittills hållit två (av fyra) utbildningstillfällen för min avdelning och fått jättepositiv respons, så det känns superroligt. Det är ett viktigt ämne att utbilda folk om, och framför allt tycker jag det är en så konkret grej att göra vilket var EXAKT vad jag behövde för att komma ur den där cyniska cykeln jag hamnat i. Som utbildare ingår en i ett nätverk av utbildare som ska träffas några gånger per år och första träffen med delar av nätverket (de som blir utbildare/nyckelpersoner i samma veva som jag) var så himla nice för det var bara kvinnor (tror iofs män är välkomna) och vi hade bra diskussioner om våld i nära relationer och feminism och det var bara så jävla skönt att kunna prata om det utan att sitta och fundera på vem eller vad som var mest problematisk.

Källa: http://tumblr.com/

Ungefär samtidigt försvann en man i Norrtälje och det sattes upp lappar som efterlyste honom lite överallt i min närhet. Det var inte som att jag såg dem och fick värsta insikten, men de måste ha påverkat mig för någon dag efter det började jag plötsligt tänka på organisationen Missing People. Jag lyssnar på en del true crime-poddar och jag vet att den omnämnts positivt några gånger i bland annat Mordpodden, och sen minns jag också när den startade hade jag en väldigt positiv bild av organisationen eftersom den fick ganska mycket uppmärksamhet i media.

Hur som helst kom tanken plötsligt till mig att jag borde engagera mig hos dem, så jag gjorde min research (dvs läste igenom hela deras hemsida tre gånger pga jag är för evigt en Ravenclaw) och inom en vecka hade jag signat upp mig på deras skallgångsregister och blivit medlem. Sedan dess har jag varit på tre sök med dem, och det kanske är fel att använda ordet "kul" för att beskriva det, men jag kan absolut rekommendera det. Det känns återigen som något väldigt konkret en kan göra, och som är väldigt uppskattat av de anhöriga till den som är försvunnen.

På mitt senaste sök pratade vi med en av de som är med i lokala insatsgruppen efteråt och han nämnde att om en är intresserad av att engagera sig mer, och t ex leda sök, behöver de fler människor och de skulle väldigt snart utbilda fler personer. Jag nämnde att jag jobbar med kartor och är utbildad inom GIS, och blev i stort sett beordrad att maila så fort som möjligt, eftersom en del av jobbet går ut på att göra just kartor och hantera GIS-program. Dessutom gillar jag ju att organisera saker, vilket inte heller är en dålig egenskap.

Så, en vecka efter det satt jag på en heldagsutbildning för att bli "grönväst" inom Missing People. Planen är att utbildas under en heldag till och sedan kommer jag vara en av dem som organiserar sök efter försvunna personer i Stockholm. Exakt vad det kommer innebära vet jag inte, men jag ser framför mig att jag lämnar jobbet i all hast och bara släpper allt för att åka iväg och rädda liv. Kanske inte riktigt så dramatiskt, men i alla fall. Jag tror det är någonting som passar mig extremt väl.

Dessutom har jag äntligen registrerat mig som smslivräddare och har appen igång hela tiden ifall det skulle bli ett hjärtstopp nånstans i närheten och en kan hjälpa till. Jag har fan tänkt göra det i säkert två år, men har jag gjort det?? Nej. Varför? I don't fucking know. Ibland behöver en bara bli lite motiverad verkar det som.


Vad är poängen med det här inlägget? Jag vet inte riktigt. Jag och Hanna träffades igen i helgen och då nämnde hon typ exakt det jag klagade på igår, att det känns som att en bara sitter och gnäller på internet och inte gör någonting, så antagligen är jag inte den enda personen som har de här problemen. Så jag antar att jag skrivit det för att kanske inspirera någon att själv göra något, om det nu är vad du vill. Det finns asmånga saker att engagera sig i om en bara letar.

Och om organisationen varit problematisk så får den väl ha varit det. Jag nämnde för en kollega att jag gått med i Missing People och det första han sa var "jag vet inte om jag gillar dem, de publicerar efterlysningar på folk som inte alls är borta utan har skyddad identitet" för det är klart att det första en gör är att leta fel. Nu hade jag som sagt lusläst deras hemsida så jag kunde omedelbart svara att nej, för att de ska gå vidare med en anmälan måste det ha skett en polisanmälan och två anhöriga godkänna det, för antagligen är det här kritik de fått tidigare och förbättrat sig på (på utbildningen berättade de att de fick en del skit något år efter att de startat innan de lyckats reda ut exakt hur de skulle samarbeta med polisen, men nuförtiden funkar det väldigt bra). Som sagt, jag tänker inte sluta stödja Greenpeace bara för att de inte har en tydlig vegansk profil, för allting behöver inte vara perfekt för att vara värt någonting.

Och växthuseffekten? Hmm, ja, där har jag kanske mer att jobba på. Men det får vi ta en annan dag. Jag måste faktiskt inte rädda hela världen på en gång.

True story.

lördag 12 maj 2018

If you stand for nothing, what will you fall for?

När Conan O'Brien slutade som host för The Tonight Show 2010 så höll han en avslutande monolog där han bad, speciellt de unga som lyssnade: "Please do not be cynical. I hate cynicism – it's my least favorite quality, and it doesn't lead anywhere.". Jag var tjugoett så jag måste ha varit exakt den typen av unga personer han syftade på, och som alla unga antog jag att jag visste bättre. Att vara cynisk var skitnice, sarkasm var det bästa sättet att kommunicera på, och alla som förväntade sig att en skulle vara snäll hela tiden var dumma i huvet.

Well, på något liknande sätt resonerade jag i alla fall då, för jag minns väldigt tydligt att budskapet spred sig över internet (jag kunde svurit på att jag såg det på tumblr, men jag skaffade inte tumblr förrän 2011 så nope) och jag fattade inte storheten i det. Det var väl bra att vara cynisk så man inte blev lurad att vara positiv hela tiden och tycka att allt var så jävla bra. Right???

När jag var tjugoett ville jag också rädda världen och drömde om att få jobba med miljöfrågor och lösa växthuseffekten, men vi återkommer till det.

Bildkälla: https://ok2disconnectportfolio.com/
(Jag googlade efter citatet och hittade den här bilden på Pinterest och var extremt nära att bara länka dit innan jag insåg hur dumt det var. Så jag använde reverse google image search för att hitta vem som faktiskt skapat bilden. Jag är hyffsat säker på att jag har rätt, men jag önskar reverse image search hade en funktion för att välja den äldsta bloggposten med bilden i. Hur som helst tog det inte många minuter att hitta den och förhoppningsvis ge cred till rätt person (bilden liknar andra grafiska grejer personen gjort) istället för att bara länka till Pinterest. Hoppas Jack Werner skulle vara stolt)

För nån månad sedan var Hanna och hälsade på mig över helgen, och jag minns att vi pratade om en massa jävla grejer som en gör, och bland annat tog hon upp grejer hon läst i feministiska grupper på Facebook som hon hänger i. Jag tänker inte riktigt gå in på exakt alla Hannas politiska åsikter, men jag minns att jag blev väldigt imponerad över att hon typ hade så mycket åsikter om saker, saker som kanske inte är så populära i vissa feministiska kretsar, och att det faktum att hon hängde på Facebook och engagerade sig i debatter var så jävla mycket bättre än det jag gjorde.

För vad gjorde jag? Ingenting. Nånstans hade jag gjort exakt det Conan O'Brien varnat för och blivit cynisk (nu låter det som att jag är ett jättefan av honom vilket inte är sant, men av nån anledning har orden "Don't be a cynic" hemsökt mig sedan 2010). Vad jag än hörde talas om kändes det som att jag kunde hitta någonting problematiskt med det, det spelade ingen roll om det var en film, en kickstarter, eller en insamling för något gott ändamål. Dök det upp ett inlägg på tumblr som tipsade en om en bra grej så kunde en ge sig fan på att det två timmar senare kom exakt samma inlägg igen, den här gången med ett argt tillägg om hur grejen var Problematisk och därmed dålig och alla som stöttat den var dumma i huvet och hemska människor. Det var lättare att bara inte stödja någonting så en skulle slippa känna sig dum efteråt än att reblogga saker.

Eller för att ta ett enkelt, icke-tumblr, exempel: jag och Martin pratade en gång om välgörenhetsorganisationer och jag sa att en bör åtminstone stödja Greenpeace och Amnesty, som är de två största organisationerna som är helt oberoende och inte tar emot stöd från varken regeringar eller större företag för att kunna agera helt opåverkat. Martin sa genast att Greenpeace är ju faktiskt extremt problematiska för de säger inte att köttindustrin är dålig trots att det har den största påverkan på klimatet (vilket okej, de kanske inte pushar för veganism på det sättet som de borde, men det står faktiskt på deras hemsida att en grej en kan göra är att äta mindre kött och mjölkprodukter) och Amnesty var också problematiska. "Varför då?" frågade jag. "Eehhhh ..." sa Martin och sa sedan att en kille vi brukade umgås med som var jävligt sleazy jobbade för dem. Nånstans hade Martin hittat exakt de argument han behövde för att inte stödja varken Greenpeace eller Amnesty ekonomiskt. Good for him (obs, försöker inte hata på Martin här, tycker bara det här exemplet är så jävla tydligt på problemet jag försöker blogga om).

Typ två veckor efter att Hanna varit hos mig trillade det in ett mail från tumblr som varnade för den suspekta ryska aktiviteten som pågått där. Lol what tänkte ca alla bloggare som fick det här mailet, och jag kollade upp de användarnamn som tumblr menat att jag interagerat med (t ex genom att reblogga poster från dem). Jag hittade inte så mycket, det enda som gav utslag var en blogg som jag rebloggat grejer från som hade med antiblack racism att göra, och obv på ett sätt där USAs polis framstod som rasistiska och att svarta i USA var extra utsatta för rasism. Det var absolut inget fel på innehållet, men själva framtoningen var väldigt aggressiv och skuldbeläggande. 

Lyckligtvis tog Pikachu sitt ansvar!

Bildkälla: http://tumblr.com
Men det var hela deras grej: de verkade vara legit social justice-personer, gärna people of color, som pratade om viktiga ämnen, men i slutändan var det de ville att få Hillary Clinton att framstå i dålig dager så att woke tumblrmänniskor inte skulle rösta på henne. Du kan inte få den average sociala justice-användaren på tumblr att rösta på Trump genom att säga att han ska bygga en mur mot Mexiko, men kan du få personen att inte rösta på Hillary genom att antyda att hon är ~*problematisk*~ har du ju ändå hjälpt honom vinna valet. Och det funkar!

(För den intresserade har jag rebloggat följande poster om de ryska tumblr-kontona: om Hillary Clinton, om IRA i allmänhet, och om state-sponsored propaganda)

Det var nånstans här som jag insåg att holy shit, jag har fan fallit exakt för det här. Jag har känt så många gånger att jag kan inte stå för nånting, för allting är problematiskt och dåligt och saknar en intersektionell analys och bla bla bla. I slutändan kunde jag bara sammanfatta min politik i plattityder: racism, homofobi och sexism är dåligt (nej nu var jag problematisk igen för jag nämnde inte transfobi i listan!) och allt utöver det var för komplicerat. Jag kunde inte engagera mig i någonting därför att det var aldrig tillräckligt, jag försökte inte fixa allt och då var det ingen idé att försöka. Ingen kan göra allt, så ingen borde göra något, som den äckliga snabbmatsclownen nästan sa.

Växthuseffekten låg glömd i ett hörn.

Det var verkligen en insikt att det här har pågått i jag vet inte hur många år och bara lett till att jag blivit exakt det som Conan O'Brien varnat mig för: cynisk. Att kunna tänka kritiskt, att inte svälja allt med hull och hår, det är såklart skitbra egenskaper, men att bli så cynisk att jag tyckte jag var en bättre "aktivist" som satt hemma och rebloggade kritiska inlägg på tumblr än folk som faktiskt var ute och gjorde saker, även för organisationer som kanske inte var perfekta, det var kanske inte det bästa. Kanske rent ut sagt dåligt.

(Med det sagt finns det såklart organisationer som ÄR dåliga. Jag kommer t ex aldrig stödja PETA trots att jag bryr mig mycket om djurrätt. Men jag kommer troligtvis alltid stöda Greenpeace, även om de borde sluta vara populistiska och propagera för veganism mer.)

Därför kom vi liksom lite tillbaka till inläggets rubrik: if you stand for nothing, what will you fall for? Förhoppningsvis kan jag svara på det imorgon. TIll viss del i alla fall.

True story (eller? Ni kanske borde fundera lite på det själva och inte bara take my fucking word for it).

söndag 11 februari 2018

All will be well (even after all the promises you've broken to yourself)

Så, efter gårdagens väldigt uppmuntrande inlägg är ni förstås alla otroligt oroliga för mig. Är jag deprimerad? Har jag sjukskrivit mig från jobbet för att allt suger? Spenderar jag mina kvällar med att sitta på golvet, dricka alkoholfritt vin, se Shakespeare in love och gråta tills jag inte kan andas? Well, det sistnämnda gjorde jag, men det var bara en gång, och mest för att jag inte hade någon soffa ...

Ärligt talat är jag lyckligare än jag varit på flera år. Det har varit så jävla mycket så jävla länge, men jag börjar äntligen "landa" som man så fint säger och det är så jävla skönt. Jag orkar styra upp sociala aktiviteter med folk istället för att de måste störa mig, jag har börjat läsa och skriva igen, jag minns faktiskt inte senaste gången jag grät som inte var typ "gullig post med en isbjörnsunge på tumblr".

Bildkälla: http://www.polarbearendangered.com/

För ett år sen var jag så jävla stressad och nere att jag hade gånger då jag var tvungen att avbryta mig mitt i matlagningen därför att jag grät så jävla mycket att jag inte klarade av att stå upp längre. Jag hade ändå det ganska bra, jag trivdes bra på museet och tyckte det var roligt att gå dit (hade jag haft ett jobb jag hatat vet jag inte hur jag pallat) eftersom jag hade asbra kollegor (som jag numera måste kalla mina vänner :P), och jag hade Martin som var väldigt bra på att säga saker som "du låter faktiskt deprimerad och jag tycker du borde träffa nån för det" och som sedan pushade mig att verkligen gå och prata med en doktor fast jag intalade mig att det inte var så illa (för han hade varit med om samma sak). Och andra amazing vänner såklart, en av de finaste grejerna förra året var när jag hade ett totalt break-down och Ch genast åkte hem till mig med nybakad bananchokladkaka. :')

Anyway, det var inte en kul tid. Det var inte kul att konstant stressa över pengar och ha dåligt samvete varje gång jag tog ledigt en helg för att hälsa på Martin eftersom jag borde ha jobbat och sådär. Det blev ju inte heller bättre av att vårt förhållande inte direkt var stabilt - vi gjorde nästan slut två gånger under våren och trots att det blev bättre efter att vi bestämt oss för att fortsätta i alla fall så var det ju svårt för mig att inte bli paranoid och tro att han skulle dumpa mig varje gång han var lite, lite distanserad i sina sms typ.

Sen fick jag jobb och där tänkte jag ju att allt skulle bli amazing och fantastiskt med en gång, men så var det inte riktigt. Jag hade ingenting att göra de första två månaderna och jag vet inte hur många gånger jag tänkte "well, jag väntar till oktober men blir det inte bättre då måste jag hitta ett annat jobb". Jag började leta ny lägenhet och varenda jävla steg och den processen var en fucking struggle, allt från att få lånelöfte till att få tag på säljarna när jag väl vunnit en budgivning till att sälja min egen lägenhet till att få tag på säljarna när jag väl skulle köpa lägenheten och så fucking vidare ... fy fan vad jobbigt det var, och dessutom hamnade jag i ett jättebråk med pappa om lägenheten jag faktiskt köpte. Det var liksom inte kul, och ovanpå allt det här pendlade jag FYRA TIMMAR varje dag till och från Norrtälje, vilket gjorde min fritid extremt begränsad.

Bildkälla: http://www.quickmeme.com/meme/35el87

Så jag tänkte ju att när jag väl flyttat in skulle allt lösa sig, men då blev jag som jag nämnde igår dumpad och det var lite sådär "jaha, aldrig får det vara bra", men jag hade misstänkt det i typ två dagar innan och på den tiden hade jag konstaterat att om jag skulle bli av med någonting i mitt liv var det faktiskt mitt förhållande jag skulle offra, så ... c'est la vie.

Jag vill ju inte snacka massa skit om Martin på min blogg, för jag tycker fortfarande om honom (är det något vi är bra på är det ju att vara ex :P), så jag nöjer mig med att säga att jag tycker det är skittråkigt att vi inte kan få det att funka när det känns som att vi borde det. Men även om jag blev skitledsen när det tog slut var det också ganska skönt. Jag hade tänkt så många gånger att jag borde dumpa honom, men varje gång kom jag fram till att nee, jag vill ändå fortsätta vara ihop, och så försökte jag bara ignorera grejerna som var dåliga. Pro-tip: DON'T FUCKING DO THIS. Jag vill verkligen vara en stark person som bara lämnar sånt bakom sig utan att bry sig, men clearly är jag inte det. Tråkig grej att inse om sig själv, men men.

Det jag dock insett med mig själv sen dess är hur mycket jag älskar att vara singel. Eller det visste jag ju innan, men jag var så rädd för att jag inte skulle hitta tillbaka till det efter att ha varit i en relation, att jag skulle ha svårt att se poängen med livet när jag inte hade resorna till Umeå att se fram emot längre, men ... nej. Det är inte så. Det är klart jag saknar att kunna prata med Martin varje dag (eller kanske bara en gång i veckan, för tillfället håller vi oss lite ifrån varandra), men jag vet ju att när allt är lugnt finns han där igen, så det är okej. Mest är det så jävla skönt att bara kunna göra exakt som jag vill, att inte behöva tänka på nån annan eller hoppas på att han ska inkludera mig i sina planer. Att bara fokusera på mig själv, att kunna lägga upp mina helger exakt som jag vill ha dem. Att kunna åka till London och ha svinkul med mina kompisar utan att behöva tänka på honom.


Dessutom går allt så bra på jobbet nu. Allt det där som jag var besviken på i början, på att inte ha något att göra, på att inte få bevisa allt jag kan, det är liksom inte en grej längre. Jag hade medarbetarsamtal i höstas och jag skojar inte när jag säger att det var ett fyrtiofem minuters samtal om hur bra jag var. Den vanligaste kommentaren från de som jobbat ett tag på kommunen är "det känns så skönt att du är här och styr upp saker nu". Jag gör grejer jag tycker är kul, som jag är bra på, och det är exakt vad som behövs på arbetsplatsen och det är så jävla gött. Jag älskar att jag har 50 minuter buss till och från jobbet för det är mycket bättre än min gamla pendling men det ger mig också nästan två timmar av lästid varje dag och det är seriöst livskvalité. Jag älskar att jag kan springa med mina kollegor på onsdagar så att jag inte behöver lägga varenda kväll på det, men jag älskar ändå att springa på kvällarna när jag gör det.

Jag älskar att ha pengar. Jag älskar att bo i en stor lägenhet där jag får plats med mina jävla prylar, jag älskar allt space, jag älskar att ha en 140-säng helt för mig själv.

Det här inlägget blev långt och jag vet inte ens vart jag skulle med det, men låten som rubriken är från (som jag skrev dit redan igår) kom just igång på min playlist så jag tror jag avslutar här. Det är kanske lite cheesy, men jag tror verkligen att det är så. 

All will be well (you can ask me how but only time will tell).

True story.

lördag 10 februari 2018

When you're going through hell, keep going

Usch, det har hänt alldeles för mycket skit sedan sist. Och nästan bara skit. Fun fact: lägenheten jag köpte, köpte jag från ett dödsbo och jag misstänker att den var typ hemsökt för efter att den köpts hände typ allt dåligt mig. Det var helt sjukt, men när jag insåg mönstret tog jag min salvia och gick runt i varenda rum och renade lägenheten, så förhoppningsvis blir det bra nu. Ungefär en dålig grej har hänt i månaden, så vi får väl se efter februari om det lyckades eller inte. MEn so far, so good.

Så, vad hände egentligen?

Well, i oktober, precis innan jag flyttade ut ur min gamla lägenhet, blev jag tvungen att avliva min gerbil Fíli. Han var ganska gammal med gerbilmått mätt (fyra år, nästan fem, och de blir mellan 3 och 5), men det var ju ändå inte särskilt kul. Dessutom var själva avlivningen ganska traumatisk eftersom han inte riktigt ville somna in ordentligt. :/ Jag blev inte mindre deppig av att det var en sån där dag då Martin hörde av sig till mig jättesent för att säga god morgon, typ långt efter att avlivningen blivit av.

Tycker ni det är svinigt har jag iaf goda nyheter för er: vi är inte längre ihop. Det var novembers dåliga grej, en vecka efter jag flyttat in i lägenheten så blev jag ceremoniellt dumpad precis innan jag skulle iväg till Ikea. Good times!! Lyckligtvis hade jag en syster som kunde följa med mig dit, så jag höll mig på ganska bra humör hela den söndagen, fram tills jag på kvällen fick för mig att lite "ironiskt" lyssna på min break-up-playlist på Spotify. Protip: du kan inte ironiskt lyssna på en sådan playlist samma dag som du blivit dumpad utan att gråta tills du inte kan andas. Fast det var ganska skönt ändå, så jag kan ändå rekommendera det.

Bildkälla: http://knowyourmeme.com/memes/lie-down-try-not-to-cry-cry-a-lot

Pga allmän flyttstress, första gången med heltidsjobb och att plötsligt bli dumpad var november första gången jag inte avslutade en berättelse i NaNoWriMo. Jag skrev 50,000 ord, men jag hade satsat på 80k och dit nådde jag inte. Jag tappade liksom skrivlusten de sista dagarna, vilket jag tyckte var helt förståeligt.

Bortsett från den jävla terrorn som det är att vara nydumpad i december (seriöst, vet ni hur många julsånger som handlar om kärlek? SKITMÅNGA. Vet ni hur mycket i juletid som handlar om att hitta tillbaka till sina ex? SVINMYCKET) så var det en bra månad ... tills självaste julafton då jag backade min brors bil in i en annan och gav dem en rejäl buckla på framdörren. Vafaaaan! Lyckligtvis måste bilägare ha en trafikförsäkring som täcker just att köra in andra personer på det där sättet, så jag behövde bara betala 1000 kr i självrisk till min bror, men det är klart - jag hade kunnat göra roligare saker för de pengarna.

Dessutom var det ett helvete att sälja min gamla lägenhet, så jag fick bara 3000 kronor över och det räckte inte riktigt till alla nya möbler jag behövde. Har basically behövt tömma mitt sparkonto, så alla extra utgifter för idiotiska krockar har ju inte direkt muntrat upp mig.

Bildkälla: https://www.memecenter.com/fun/504859/money-is-no-more

Var det slut där? NEEEJ, såklart inte. Jag kom tillbaka från Skåne efter mellandagarna bara för att upptäcka att mitt marsvin Bofur slutat äta. Jag spenderade två dagar med att stödmata honom i väntan på att veterinärerna skulle öppna efter nyår, sedan två dagar med att åka på vetbesök, stödmata ännu mer, innan jag till sist konstaterade att hans liv inte gick att rädda och fick avliva honom. Det sög. Han var 5,5 år och marsvin blir visserligen mellan 5-8 år, men jag tyckte inte han kändes så gammal. Jag trodde verkligen jag skulle få ha honom i flera år till, men nej. Gott nytt år, liksom.

Så, ja, efter allt det där konstaterade jag att det kanske var dags att rena lägenheten och mitt liv. Någonting var ju clearly ute efter mig och det hade inte varit så innan jag skaffade min nya lägenhet, så jag visste i alla fall vad jag misstänkte.

True story.

måndag 23 oktober 2017

What's up???

Om nån undrar så har jag plötsligt fått massor att göra på jobbet. Inte FÖR mycket, det är inte som att jag går under och stressar ihjäl av allt jag har att göra, men det finns ingen tid för att lägga pussel längre och det är väldigt nice. Jag har aldrig haft ett jobb på det här sättet förut, där jag har faktiskt uppgifter att tag i som jag måste planera själv, och när jag tittar på klockan och ser att det är tre timmar kvar av arbetsdagen tänker jag inte "hur fan ska jag orka det?" utan "perfekt, då hinner jag nog göra de här grejerna innan det är dags att gå hem".

Det är nice. Jag trivs och jag inte bara gillar mina arbetsuppgifter, jag känner att det är saker jag vet hur jag ska göra och är kompetent för. Det är också en ganska ny känsla om jag ska vara ärlig! Eller, jag kände mig kompetent på museet, men lol, där fick man ingen uppskattning för att man var duktig, knappt för att man var där. :P

Idag är jag dock hemma med huvudvärk, vilket ger mig tid att blogga. Kristus i kakan vad jag har lite tid över i allmänhet nu. Jag kommer ju hem sent och hinner knappt göra något på kvällarna, och även helger där jag inte har något planerat (som den här), känns det som att all tid rinner iväg utan att jag hinner göra basic grejer som att blogga eller uppdatera goodreads eller shapelink eller vad som helst.

Förhoppningsvis blir det dock bättre snart, FÖR JAG HAR KÖPT EN NY LÄGENHET. Det kommer ta mig en timme närmare Norrtälje, vilket ger mig TVÅ TIMMAR mindre restid varje dag, vilket är TIO TIMMAR i veckan. Det är fan bananas? Kommer troligtvis offra en av timmarna på sömn, men det känns ganska nice också :P

Lägenheten är 59,5 kvm stor, vilket alltså är enormt mycket större än mina nuvarande 25 kvm. Jag kan knappt fatta hur stort det är alltså, jag kommer antagligen gå vilse där. Jag kommer ha ett SOVRUM. Marsvinen kan stå i vardagsrummet och skrika hur mycket de vill på nätterna, jag kommer kunna sova ändå. Och ett KÖK. MED ARBETSYTOR. Hur amazing är inte det?? 

Actual footage of me i min nya lägenhet

Nackdelen med en flytt (som kommer ske inom den närmaste månaden, vi ska justera tillträdesdatum beroende på hur snabbt jag och köparen godkänns av våra respektive föreningar) är ju att det tar tid, och som jag redan nämnt har jag extremt lite av den varan redan nu. Det ska packas ner lägenhet, åkas till Ikea (alla mina möbler är anpassade för en pytteliten etta och så tänker jag inte ha det längre), renoveras badrum (den nya lägenheten saknas badkar och det är oacceptabelt), tapetseras nya lägenheten ... Ja, det kommer ta sin lilla tid det här.

Men fucking värt det i slutändan. Så jävla taggad på mina stora lägenhet, med sin gigantiska balkong (14 kvm!!), och att slippa pendla två timmar enkel väg varje dag ... så jävla taggad.

True story.

fredag 8 september 2017

Alltså, har du sett?

Jag har blivit med podcast! Igen. Någon enstaka av er kanske minns Podcast tjugoåtta:sjutton som jag hade tillsammans med min klasskamrat Joachim för några år sedan, men den är ju tyvärr död och begraven sedan länge. Nu är jag dock starkt tillbaka i poddandet med en ny, spännande show!


Alltså, har du sett? är en podd där jag, Hanna och Ch varje vecka pratar om nån film eller serie som vi undrar om de andra har sett. Första avsnittet släpptes igår och nu borde ni kunna hitta oss i er lokala podcastapp, och har ni ingen podcastapp är det fan dag att ni tar och skaffar en. Det är en 2017, kom igen.

Egentligen är podden mest en ursäkt för att vi ska kunna ringa varandra på Skype Google hangouts en gång i veckan, eftersom det varit så nice att göra det när vi arrangerat MultiCon. Tanken med podden är att vi nu ska få allt det roliga (dvs ringa och snacka skit) utan det jobbiga (dvs arra ett konvent). Plus att vi tvingar alla vi känner att lyssna på hur sjukt roliga vi är.

Well, så är det iaf! Första avsnittet kom igår och vi planerar att släppa ett avsnitt i veckan, på torsdagar. Sätt igång och lyssna bara, det blir kul för er.

Ni hittar oss såklart på Twitter, Instagram och även Facebook, om man nu sysslar med sånt.

True story.

torsdag 7 september 2017

Review: Throne of Jade

Throne of Jade Throne of Jade by Naomi Novik
My rating: 5 of 5 stars



De är inte i Kina lika mycket som jag minns det i den här boken, bara den sista tredjedelen. Men jag gillar det, det hade varit konstigt att bara hoppa förbi så många månader av resande som om det inte var någon tid alls.


Jag gillar verkligen hur Novik delar de här böckerna i tre delar, hon lyckas alltid göra delarna ungefär lika långa utan att dra ut på handlingen eller stressa den. Det är väldigt imponerande! Speciellt när man vet vad som kommer hända i de kommande två böckerna, för set-upen för vissa händelser är så välgjorda och subtila. Love it!
     

View all my reviews


True story.   

torsdag 31 augusti 2017

Status update

Gissa vem som är sjuuuk? Moi. Jaja, jag klarade mig över en månad på mitt nya jobb utan att vara sjuk, det är ju typ nytt rekord, om man då bortser från att jag fortfarande snörvlade som en idiot när jag började där. Men igår var alltså första dagen jag var hemma från jobbet sen jag började. Man sjukskriver sig via mail, vilket jag tycker är nice, för jag hatar att fucking ringa och sjukanmäla mig. Tror alltid jag ska bli utskälld för att jag inte kommer. Jag vet inte om alla känner så, eller om det har att göra med att på mitt första jobb - som eventsäljare på The Phone House - blev jag utskälld för att jag var sjuk. Jag blev seriöst coaxad till att komma till jobbet när jag hade halsfluss och den gången jag stannade hemma för att jag var magsjuk blev de svinsura.

Alltså, folk som snackar om att ungdomar är lata och inte tar några skitjobb kanske ska fundera på vad ungdomar förväntas ställa upp på. Jag var arton och visste inte bättre på den tiden, men shit vad jag inte skulle acceptera sånt beteende från en chef/teamleader (vadfan han nu var) idag.

Google illustrerar hur livet som vuxen är
Annars är livet som vuxen med riktigt jobb ganska nice! Jag har som sagt mitt eget kontor, egen jobbdator, jobbmobil, allt sånt där som man ska ha när man jobbar ... förutom något att göra. Eller ja, nu är alla tillbaka från semestern så det börjar komma mer och mer arbetsuppgifter, men det har funnits en del dagar då jag verkligen haft noll arbetsuppgifter och bara känt mig som att jag går dit och låtsas vara vuxen. Lyckligtvis har museet gjort mig duktig på att ha tråkigt och man kommer långt med att lyssna på poddar och lägga pussel online.

När jag väl har något att göra är det riktigt kul dock, så jag klagar inte! Jag hade ju kunnat börja jobba i en skitstressig period, så att ease into jobbet är inte så farligt och jag börjar bli något mer självgående. Det har dessutom inte varit så jobbigt att gå upp tidigt varje morgon som jag trodde, eller att pendla. Jag äter min frukost på tunnelbanan och lyssnar på en podd (oftast My Dad Wrote A Porno eller My Favorite Murder - två poddar som egentligen inte lämpar sig när man äter) och imorse saknade jag nästan att inte göra det när jag åt min frukost hemma.

Jag efter tre timmar med poddar och pussel
Jag vet inte om livet än så länge blivit sådär perfekt och fantastiskt som jag trodde att det skulle bli när jag fick ett jobb, men it's getting there. Jag spontantköpte kläder online igår för tusen kronor och jag har inte ens ångest över vad det gör med min månadsbudget, och det är typ vad jag lagt på kläder sammanlagt de senaste två åren. Pengar kanske inte gör en lycklig, men det gör en fan inte ledsen heller.

Next up i vuxenlivet: köpa en ny, större lägenhet. Vi får väl se hur det går.

True story.

onsdag 30 augusti 2017

Review: His Majesty's Dragon

His Majesty's Dragon

My rating: 5 of 5 stars

Åh, jag älskar den här boken! Att läsa om serien 2013 var det som fick mig att läsa över hundra böcker det året och året därefter, och jag fattar verkligen hur det gick till för typ samma sekund som jag började läsa boken kunde jag inte lägga ifrån mig den. Jag är så taggad på att få läsa om hela serien OCH att det är en bok jag inte läst än som väntar i slutet!

Basically om du gillar drakar ens lite behöver du läsa den här boken. Jag fattar inte den historiska aspekten för jag gillar inte brittisk historia och jag kan inte alltid förstå Laurence, men den är tillräckligt välskriven för att man ska kunna relatera till honom ändå och hänga med i de stora historiska sammanhangen, så det har aldrig varit ett problem för mig.


True story.

fredag 25 augusti 2017

Juli i bilder

Juli var en wild ride tbh, såhär kommer lite gryniga (varför?!) bilder som bevisar det.


Arrangerade ett sista MultiCon och det var precis så kul som det ser ut som på bilden. Kanske.



Tog välförtjänt semester och drog till Skåne för att hälsa på Chriss. Köpte en ananasljusslinga som jag poserade i hennes nördiga lägenhet because of course. Tyvärr blev jag ju sjuk då eftersom jag aldrig kan hålla mig frisk så det var ju typiskt, men kul ändå!



OOOOCH så fick jag ett nytt jobb!!! Med fet lön. Det tycker jag att jag gjort mig förtjänt av.



Sista dagen på museet hade jag den här klänningen på mig. Det står "leave me alone" under kaktusen.




Mina museikollegor såg till att jag skulle sakna dem med en gång förstås ...



Och på mitt nya jobb fick jag ett fint kontor! Notera lilla Aloe Vera från MultiCon som står i fönstret. 




I väntan på att Martin skulle anlända till Stockholm sent på kvällen passade jag på att caféskriva lite samtidigt som jag fångade pokémon med min nya powerbank. Eventuellt sommarens bästa köp.



Det var pokémon go event och jag var dressed for the occassion, så att säga.



Ben & Jerry's fixade ÄNTLIGEN lite veganglass till Sverige och livet var värt att leva igen. Den är fucking amazing och jag tänker äta den jämt, tacohej.

 
Och det var juli! Trots att Martin var i Stockholm i typ två veckor och jag umgicks massor med honom har jag NOLL bilder på det för han vägrar vara med på bild. Tönt. Det var iaf ett år sedan vi började dejta den 29e, så det var nice. Har aldrig varit i närheten av att fira ettårsjubileum med nån faktiskt.

True story.



onsdag 23 augusti 2017

Review: Shadow Scale

Shadow Scale

My rating: 3 of 5 stars

Jag vet inte vad jag tycker om den här. Jag minns inte så mycket från första boken, vilket inte var så bra för det innebär att jag var tvungen att hoppa in i allt konstigt som händer. Seraphina's mind garden är ganska skum liksom, även om den är cool också.

Pacingen kändes som att den var all over the place, vilket jag inte alls mindes från första boken, men det är nog på grund av allt resande. Jag minns det som att första boken till största delen utspelade sig i en stad, men det kanske den inte alls gjorde. Pacingen kanske var weird i den med.

Den hade dock bra HBTQ+-representation (och inte bara en token gay dude med ett tragiskt slut), så det var nice och jag är ju alltid a slut for dragons, sååå ... Jag skulle nog läsa en tredje bok och det skulle nog få mig att gilla den här mer.


True story.

onsdag 19 juli 2017

Juni i bilder

Den här posten är bara lite sen - hurra! - så nu kör vi.


Började med att unna mig en ledig söndag med cosplayfix inför MultiCon. Det blev asniiice.


Spelkväll med mina kollegor. Jessika hade med sig sin valp som heter MOFASA.


Balkongodlingarna kom igång!


Jobbade med pappa ute i Norrtälje (oohh). Det var jättefint väder vilket var nice förutom att det var svettigt och jag brände mig i solen så jag antar att det inte var så nice ...


Träffade en small birb.


Köpte en extremt flashig kjol.


Jobbade med min bror och vi käkade lunch hemma hos honom. Sylvester var jättearg för att vi inte delade vår mat med honom.


Beställde en pizza utan ost. Det var uppenbarligen oacceptabelt.


Martin och jag åkte ut till hans landställe över midsommar! Jag var glad för jag kunde ta hur många bilder som helst på honom och han kunde inte göra något för han kör. Han var jättearg av exakt samma anledning.


Neej, okej, han var inte så arg.


Midsommar i Öregrund var superidylliskt och svenskt med typ kransbindande, dans runt midsommarstång, hela släkten där osv. Jag är van vid att jag och mina föräldrar gömmer oss på vart landställe och inte pratar med nån så det var lite överväldigande men kul.


Avslutade månaden innan MultiCon med att bli blond. Och tog coola selfies med min nya bästis Aloe Vera.

Tog inte jättemånga bilder under MultiCon tyvärr, men det kommer en separat post om det ändå tror jag!

True story.

tisdag 18 juli 2017

Review: The Ice Balloon: S. A. Andrée and the Heroic Age of Arctic Exploration

The Ice Balloon: S. A. Andrée and the Heroic Age of Arctic Exploration

My rating: 3 of 5 stars

Jag läste ut den här för jättelänge sen men glömde skriva en recension. Ooops.

Jag trodde jag skulle vara förberedd för det här. Jag har läst massor med böcker om folk som fryser ihjäl på berg och jag älskade Expeditionen så jag antog att det skulle vara lugnt att läsa den här. Den handlar ju om samma ämne som Expeditionen!

Yeah, jag hade fel. Det är om samma expedition, men den ger också massa kontext (som saknas i Expeditionen) om att upptäcka Arktis i allmänhet. Andra expeditioner, varför det var så viktigt, såna saker, och det var superintressant förstås. Lite svårt att hålla koll på alla namn, datum och olika expeditioner, men ändå intressant.

Så vad hintar jag på? Svältandet. Folk som fryser till döds är inte mysigt, men folk som svälter? Skitäckligt. Att läsa om hur folk är så utsvultna, så desperata, att de bokstavligt talat äter sina egna kängor? Det är det som jag reagerade mest på, mer än kannibalismen, för om jag dog och någon annan svalt skulle jag inte bli arg eller hemsöka dem om de åt mig, men fatta att vara så hungrig att du äter lädret på dina egna kängor! Jag kan inte komma över det.

Så ja, inte samma som att läsa om bergsklättringsolyckor. Men ändå intressant, även om den inte handlade lika mycket om Andrée som jag kanske hoppats på.


True story.

söndag 16 juli 2017

Maj i bilder

Ja okej det är jättelänge sen det var maj men jag gjorde säkert jätteroliga saker då så jag tycker vi tar en titt!!


Det var första maj och ingen var på museet, så jag spenderade tiden med att läsa utomhus istället.


Jag åkte till Umeå och där hittade jag och Martin den här stackaren på Ikea som "behöver kärlek" så naturligtvis köpte vi den. Numera heter den Groot och jag tror den mår bra hemma hos Martin.


Vi 3D-printade grejer till MultiCon-spelet och jag fick designa dem själv, vilket var svincoolt!


Efter ett tips från Amanda gjorde jag mina egna pizzabullar. SÅ GOTT.


Var på farmors begravning. :(


Konstfackseleverna hade sina slutprojekt och den här var ... speciell.


Jobbade i bokningen och fick en ny kompis.


Fixade med min ascooola MultiCon-cosplay!!


Martin och jag var hemma hos Li och Erik och spelade pokémonopol. En av katterna ville vara med ...


Vi kallar den "helg på museet".

Well, det var visst det jag gjorde i maj! Exciting shit.

lördag 15 juli 2017

Review: Gryningsstjärna

Gryningsstjärna

My rating: 5 of 5 stars

Ibland känns det som att jag bara klagar på alla böcker jag läser. "Den var dåligt skriven, jag gillade den inte, det var dåligt" bla bla bla till en punkt där jag undrar om jag är för kritisk? Jag klagar alltid på att böcker inte är välskrivna och efter ett tag undrar jag typ om nån bok kommer vara bra nog? Jag kände speciellt så efter min recension av Odinsbarn eftersom alla och deras mamma älskade den och jag var underväldigad.

Sen läste jag den här och vet ni vad? Jag kan uppskatta välskrivna böcker! Det krävs bara att de faktiskt är välskrivna. Jag kanske är överdrivet positiv eftersom Odinsbarn var en sån besvikelse, men det var såååå uppfräschande att läsa någonting bra. Någonting som inte upprepar varenda mening femhundra gånger så att läsaren verkligen fattar. Någonting som kändes redigerat. Med karaktärer jag kunde relatera till och bry mig om!

Ärligt talat, jag vet inte ens om den förtjänar fem stjärnor, för om jag läst någonting fantastikt innan hade jag kanske bara givit den fyra. Men den awkward "åh här har du dina krafter, Aíli"-scenen från första boken som var mitt största klag då finns inte i den här, så den är bättre. Det är en bra uppföljare! Och jag kan knappt vänta på del tre (men känn ingen press, Charlotte).

Så fem stjärnor fick det bli.


True story.